Jag bryr mig inte det minsta om Finland miste ett historiskt VM-brons i hockey-VM i Finland 1974 på grund av att Stig Wetzell hade ätit oskalade bananer, eller hur det nu gick till. Jag har glömt att Mika Nieminen bommade sin straff medan Luc Robitaille nätade och säkrade Kanadas VM-guld i ishockey 1994. Jag har lagt det bakom mig att Finland missade en historisk chans att få delta i finalturneringen i fotbolls-VM på grund av Ungerns utjämningsmål som studsade i mål via Sami Mahlio i stopptid.
Alla har inte lika lätt att glömma. Inför hockey-VM har de två stora finländska sportveckotidningarna skrivit och analyserat sidvis om den ”oförglömliga” katastrofen 2003, då Finland i senaste hemma-VM tappade den överlägsna ledningen mot Sverige. IS-Veikkaaja: ”Tämä ei koskaan unohdu”. Urheilulehti: ”Mitä keväällä 2003 tapahtui?”. Suck.
Det är så typiskt finländskt att dväljas i gamla, bittra förluster. Hundradelssekunden som skiljde Juha Mieto från OS-guldet i Lake Placid 1980. Saku Koivus klubba som gick av i finalen i Turin-OS. Mats Sundins två blixtmål i hockey-VM 1991. Norrmännens komplott som ledde till att hela skidlandslaget åkte dit för dopning i Lahtis 2001. Det handlar ju alltid förstås om oflyt.
Jag vet inte på vilket sätt det skulle värma oss som nation hemskt mycket om vi vänt några av de där finalerna eller slutspurterna till seger. Det är historia nu och gårdagens titlar och medaljer värmer inte mera. Vi kunde i stället koncentrera oss på framtiden. Om vi måste dra fram gamla historier kan vi till exempel snacka om OS-kvartsfinalen mot Sverige i Nagano 1998.
5 kommentarer
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.
Dessutom skulle det ha varit sakligt att i samband med den totala sågningen av 2003-laget och speciellt Saku Koivu & Selänne, också minnas att samma lagstomme drygt ett år senare spelade final i World Cup, Koivu valdes som center till WCH:s AllStar-femma, och så spelade ju ännu samma lagstomme OS-final knappa tre år efter att laget dödsförklarats. I Turin spelade Koivu och Selänne bättre ihop än någon duo någonsin gjort inom finsk hockey – och Selänne vann sin vana trogen poängligan bland världens absoluta elit och valdes till turneringens bästa forward. Allt det här efter att allt var förlorat och spelarna hade skiten fastsvetsad i kalsongerna. Sådant skulle man ju också kunna minnas…
Om 1974 – för den som kommer ihåg, så var det en ”större än livet” -turnering. Första matchen blev en blåvit fest, 7-3 mot DDR och Seppo Ahokainen gjorde fyra mål – varav det som han sköt i vågrätt ställning var avbildat i HBL:s Idrottsbok 1974. Sedan gick YLE:s tekniska i strejk och man fick inte se mycket av hela turneringen. Sista matchen där Lejonen slog Tjeckerna, med Vellu Ketolas vilja, televiserades igen. Där emellan dramatiken med Wetzells och Lill-Pröjsarn Nillsons dopingprov (Sverige led inte, Finland tappade sin medalj…). Det var stort drama – och då fanns det ingen live update av händelserna. Inte ens texttv, utan bara nyhetssändingar och följande dags tidning, utom såklart under påsken, då det var flera dagar utan tidningar. Jag tror att alla hockeyvänner som var med då, aldrig glömmer hemma-VM 1974.
Ingen text-tv!? Var inte född 1974, men borde kanske bekanta mig med Hbl:s idrottsbok i vårt arkiv.
Sant om Koivu och Selänne. Tycker båda fortfarande, våren 2012, skulle ha platsat i Finlands VM-lag om de velat. Också Koivu.
Du glömde Anders ”masken” Karlsson 1986…
Idrotssboken var ett absolut måste: Julens mest efterlängtade klapp. Synd att Hbl slutade upp med den traditionen. Brukar ännu också bläddra i de gamla böckerna. 1976 är favoriten.
Exakt: glömde 1986.