Den kända irländska cykeljournalisten Paul Kimmage som gjort sig känd för sitt korståg mot Lance Armstrong och dopning går i en färsk intervju till attack mot Bradley Wiggins och Team Sky, som dominerade Tour de France i somras.
Kimmage ifrågasätter Bradley Wiggins trovärdighet och drar paralleller till Lance Armstrongs dominans. Precis som US Postals kärntrupp av fyra fem (genomdopade) cyklister körde outtröttligt i högt tempo, etapp ut och etapp in, under tre veckors tid. Dessutom påpekar han helt riktigt att Team Sky anlitade dopningsfällda Michael Rasmussens ex-läkare i Rabobank Geerd Leinders, som fick sparken i höstas.
Det har förstås inte undgått någon som följt cykelsport en tid att observera samma mönster. Det finns dock flera saker som talar för att Team Sky har rent mjöl i påsen.
Cykelkretsarna är oerhört konservativa och många proffsstall, i synnerhet italienska och franska, förlitar sig fortfarande på samma träningsmetoder som på 1970-talet. US Postal var i själva verket bland de första att göra cykelträningen mer vetenskaplig, med vindtunnlar, wattmätare och labbtester. Team Sky har förädlat de vetenskapliga träningsmetoderna ytterligare.
Det är inte något mystiskt med Team Skys metoder. En del är rena självklarheterna, som att värma upp och varva ned efter tävlingen – Sky var faktiskt först med att värma ner med att cykla trainer efter etapperna på touren, och nu gör alla det. Det handlar också periodisering och annorlunda upplägg av grundträningsperioden, då cyklisterna förut närmast cyklade långsamt hela vintern, körde några galet hårda träningsläger, för att sedan tävla sig i form.
I dagens cykelsport där dopningstesterna är effektivare och marginalerna mindre än än någonsin förut kan småsaker, som att vinna 5 watt i luftmotstånd genom en lite annorlunda cykelposition, göra en stor skillnad. Ett annat stall som satsat mycket på aerodynamik och vetenskapliga metoder är Garmin-Sharp, och se hur det gått för dem – skrällseger i Giro d’Italia genom svarta hästen Ryder Hesjedal.
Någon gräns måste det finnas för cynismen. Eller ska vi alltid anklaga varenda en som går och vinner ett stort lopp för dopning?
En kommentar
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.
”Någon gräns måste det finnas för cynismen. Eller ska vi alltid anklaga varenda en som går och vinner ett stort lopp för dopning?”
Det är en bra fråga. Tyvärr finns det bara så väldigt lite som stärker tron på att det finns rena toppar inom just cykling, men också längdåkning och löpning. Personligen kan jag inte annat än skaka på huvudet när jag ser bilder av en damlängdåkare, som år efter år har allt mer manliga drag i ansiktet – och ändå apploderar hela skidvärlden henne. Tänk om skidaren ifråga skulle vara t.ex från Vitryssland? Hon skulle jagas av Wada dag och natt. Ibland är det mest uppenbara faktiskt sant – det vill säga, att länder som har oproportionerligt mycket makt ellet betydelse för en viss sport har egna regler inom sportens beslutsfattande instanser. Det är bara ländernas egna initiativ som kan ”bränna” toppidrottare från dessa länder. Det har vi sett t.ex, då det gäller ameikanska idrottare. Så länge som det här fortsätter, så är det svårt att inte vara cynisk. Själv kallar jag det hellre realism.