Marcus Lindqvist gillar när hjärta vinner över taktik.

Okategoriserad

Såklart han var dopad

24 aug , 2012, 20.28 Marcus Lindqvist

 

Det är ett tag sedan jag plockade ned mina Lance Armstrong-posters från väggen. Precis som de flesta andra som följt cykelsporten en längre tid har jag blivit allt mer desillusionerad, realistisk och lärt mig att om någon är för bra för att vara äkta är den knappast äkta.

Jag är väldigt överraskad över hur stora reaktionerna blivit över Lance Armstrongs beslut att inte försvara sig mot Usadas dopningsanklagelser och den amerikanska antidopningsmyndighetens påföljande besked om att han fråntas sina historiska sju Tour de France-segrar. Har folk faktiskt varit så blåögda att de trott att Armstrong varit en ängel, som aldrig dopat sig men som ändå i övermänsklig stil dominerat proffscyklingen – samtidigt som hans värsta konkurrenter en efter en åkt dit. Hans prestationsdata, watt per kg och syrekapacitet i ml/kg är helt från en annan värld.

Desto löjligare är reaktionerna i jämförelse med de skenheliga, naiva reaktionerna över att den en gång dopningsavstängda Alexandr Vinokurov vann OS-guld. Cykelfans och oinsatta bänkidrottare likaledes uttryckte bestörtning över att en ”dopare” vinner OS-guld och krävde livstids avstängningar med logiken att en gång dopad, alltid dopad.

Då ska vi komma ihåg att den genomdopade Vinokurov aldrig hade en chans mot Armstrong. Det hade ingen annan heller. Jag ser det som viktigare att fokusera på att dopningstesterna fungerar i dag.

Armstrongs story är ju otroligt fascinerande – killen som övervann dödlig cancer, återvände till elitnivå och dominerade Tour de France i sådan suverän stil som ingen annan gjort förut. Armstrongs förklaring till hur han kunde vara så mycket bättre efter sin cancer än före är närmast skrattretande, men köptes av miljoner som slukat hans självbiografi ”It’s not about the bike” och gått med ett ”Livestrong”-armband: han tappade bestående 10 kg vikt.

Jag hör till dem som läst boken och uppföljaren ”Every second counts” ett par gånger. Men i något skede insåg jag att storyn trots allt är för bra för att vara sann.

Europeiska kolleger som skrivit om dopningsmisstankar mot Armstrong har blivit hotade, bojkottade och stämda för förtal. Proffscyklister som vågat tala ut om dopning och kritiserat Armstrong har blivit utfrysta ur peloton. Som Filippo Simeoni som Armstrong såg till att aldrig mera vann någonting som proffs.

Armstrong hade inte bara sitt överlägset starka stall bakom sig, han hade massor av vänner i peloton. Därför är det fullständigt förståeligt att ingen vågat tala ut mot Armstrong förrän efter hans karriär.

Nu är det Armstrongs gamla stallkamrater, Floyd Landis, Tyler Hamilton, Levi Leipheimer, Christian Vande Velde, David Zabriskie och – det måste svida mest av allt – trotjänaren George Hincapie som gett de tyngsta vittnesmålen mot honom. De vittnar om en systematisk, avancerad dopning inom Armstrongs stall US Postal/Discovery Channel.

Usada kräver dessutom att UCI tar fram gamla dopningsprover som Armstrong gett under sin aktiva karriär. Bland annat det positiva EPO-dopningsprov som han sägs ha gett i Schweiz 2001, men som skyfflades under mattan.

Det är inget som förvånar. I början av 2000-talet fanns det inga tillförlitliga EPO-tester och det är sannolikt att mer eller mindre alla som placerade sig bland de tio bästa i Tour de France var dopade.

Att Armstrong så som han gärna påpekar blivit testad 600 gånger under sin karriär betyder ingenting. Marion Jones blev heller aldrig fast i ett dopningstest. Det går ännu i dag att undvika dopningstesterna med avancerade substanser och noggrann planering och det var sannolikt ännu lättare år 2001. Dessutom finns det rapporter som tyder på att UCI mörklagt dopningstester som hade satt dit Armstrong. Han var trots allt sportens största stjärna som skapade en cykelboom i den stora marknaden i USA.

Föga överraskande vill UCI stoppa Usadas utredning, med hänvisning till att den amerikanska antidopningsmyndigheten saknar jurisdiktion? Det kan framkomma obehagliga bevis under utredningens gång.

Om Armstrong, så som Usada önskar, fråntas sina toursegrar och de tillfaller tvåan går de till: 1999 Alex Zülle, 2000 Jan Ullrich, 2001 Jan Ullrich, 2002 Joseba Beloki, 2003 Jan Ullrich, 2004 Andreas Klöden, 2005 Ivan Basso. Av dem har Zülle erkänt dopning, Ivan Basso avtjänat en tvåårig avstängning, Joseba Beloki uteslutits från Tour de France, medan Jan Ullrich och Andreas Klöden fortfarande utreds för bland annat sin inblandning i Operacion Puerto-dopningshärvan. Det säger väl något om hur dopningssvärtad hela tidseran var – och någonting om hur sannolikt det är att Armstrong var den enda rena ängeln.

Det är förstås helt befängt att tilldela toursegrarna någon annan. Det tror jag inte heller UCI någonsin går med på. Bjarne Riis fick ju också behålla sin tourseger 1996, trots att han medgav dopning.

Det är inte heller som att Armstrong ger upp fighten, fast hans beslut att inte försvara sig mot anklagelserna är liktydigt med ett erkännande. Tvärtom, med sin juristarmé tänker han bestrida Usadas jurisdiktion att avstänga honom och frånta honom hans toursegrar. Blir väl underhållande. Under tiden ser jag fram emot Tyler Hamiltons självbiografi, som publiceras på Armstrongs födelsedag 18 september.

Jag har insett

, , , ,

Om bloggaren

Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.

Kalender

augusti 2012
M T O T F L S
« jul   sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Kategorier

En kommentar

  1. Marcus Lindqvist skriver:

    Du har helt rätt i att watt/kg är en bristfällig indikator. Omständigheterna varierar precis som du skriver och dessutom grundar sig uträkningarna på klättringsmeter och fart, inte på mätningsdata. Däremot använder proffsen det själva som en indikator. Bradley Wiggins förklarade under touren hur de kunde kontrollera utbrytningar med wattmätare – om Michael Rogers drar med 450 watt i täten för peloton måste den som går förbi göra 500 watt och det klarar ingen i längden utan dopning. Det största beviset för att cykelsporten blivit renare är dock att ingen kan distansera motståndarna i överlägsen stil som Riis & Co gjorde förut. Nej, jag har inte stängt Contadorinlägget för kommentarer. Måste vara ett tekniskt problem om det inte går att kommentera.

Kommenteringen är stängd.