Höghöjdsläger

Jag körde för fort, för det gör alla andra också. Jag fifflar med skattedeklarationen, för det gör alla andra också. Jag dopar mig, för det gör alla andra också.

Fel. Tour de France-vinnaren Jan Ullrichs öppna erkännande i tidskriften Focus väcker inga sympatier alls. Precis som Lance Armstrong visar han ingen ånger alls över att ha dopat sig – tvärtom anser han att det inte ens handlade om dopning, för han fick ingen fördel gentemot sina konkurrenter. Han bara utjämnade villkoren.

Ullrich kan ha rätt i att det var så gptt som omöjligt att konkurrera om segern i de stora etapploppen utan dopning i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Alla toppnamnen från den tiden har senare åkt dit eller erkänt dopning.

Men hur känns Ullrichs nonchalans för de hundratals proffs eller talangfulla amatörer som inte ville dopa sig, som aldrig fick en chans att vinna något riktigt stort, som fick tillbringa hela sin karriär i skuggan av doparna, som kanske tvingades lägga av för att de inte klarade sig utan dopning? Att be om ursäkt och visa ånger kunde vara en början.

Ullrichs erkännande är egentligen inget erkännande alls. Det är sedan länge etablerat att han varit en av dopingläkaren Eufemiano Fuentes klienter. Ullrich har hållit sig undan offentligheten, tigit, nekat till anklagelserna mot honom och hoppats att allting bara försvinner. Att erkänna nu, i synnerhet på det vis som Ullrich gör, känns värdelöst.