Marcus Lindqvist gillar när hjärta vinner över taktik.

Okategoriserad

Team Sky rensar sitt bo

29 okt , 2012, 18.37 Marcus Lindqvist

 

Först doktor Geert Leinders, sedan tränaren Bobby Julich, sedan sportsdirektörerna Sean Yates och Steven de Jongh. Proffsstallet Team Sky har fått stå ut med en hel del kritik av den ibland nitiska brittiska pressen för sin ibland lite för försiktiga inställning till dopning.

Det var från början ett tveksamt beslut av Sky och stallchefen Dave Brailsford som gått ut med en hård inställning mot dopning att anställa före detta Rabobankdoktorn Leinders, som jobbade för stallet under dopningsfällda Michael Rasmussens tid. Efter att Usadas Lance Armstrong-rapport blivit offentlig har nu Brailsford gått ut med hård hand för att rensa bort alla som kan tänkas ha någon slags koppling till dopning, hur långt tillbaka i tiden förbrytelserna än går.

Därför fick Bobby Julich gå efter att han medgett att han varit dopad under sin aktiva karriär i Cofidis 1996-1998. Ingen överraskning i sig, då det var Julich som enligt dåvarande stallkamraten David Millar i hans självbiografi beskriver hur” EPO kan förvandla en åsna till ett fullblod”.

Därför fick Lance Armstrongs ex-stallkamrat Sean Yates avgå, även om han hävdar att han aldrig var medveten om den systematiska dopningen i US Postal och såväl han som stallet insisterar på att han avgick frivilligt. Därför fick på måndagen också de Jongh sparken, efter att han medgett att han varit dopad.

Skys kompromisslösa linje kan kännas hård. En dopningsfälld idrottare stängs av för två år. Borde inte idrottare som syndat i det förflutna, under den värsta dopningseran inom cykelsporten, beviljas amnesti när det gått så lång tid?

Ett fullständigt rent bord är dock det enda sättet att återställa cykelsportens trovärdighet och skapa en grund för en ny, dopningsfri era. Det gamla gardet med kopplingar till dopning på sitt samvete måste rensas bort från cykelsporten. Som det nu är är många av de gamla dopningsläkarna, soigneurs och dopade cykelproffsen med kvar i proffsstallen i olika ansvarsfulla befattningar. Så länge de finns kvar går det inte att helt utrota den gamla dopningskulturen.

, , , ,

Om bloggaren

Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.

Kalender

oktober 2012
M T O T F L S
« sep   Nov »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Kategorier

En kommentar

  1. Harry Rönnberg skriver:

    ”Borde inte idrottare som syndat i det förflutna, under den värsta dopningseran inom cykelsporten, beviljas amnesi när det gått så lång tid?”
    Nja – har inte amnesin pågått för länge redan inom cykelsporten?
    Däremot kunde jag hålla med om att någon form av amnesti för cyklister som fått minnet tillbaks gällande doping under sin tidigare cykelkarriär. Dessutom tror jag att det kunde vara bra att inleda ett forskningsprojekt gällande vilka långtidseffekter dopning har för de olika fd dopade cyklisterna. Både hälsoeffekter, ekonomiska och sociala effekter.
    De som inte gått med på att dopa sig har också lidit mycket. Långsammare utveckling, sämre resultat och korta inte så framgångsrika karriärer plus att därtill oförskyllt kanske bli anklagade för att de också har fuskat.
    Det finns en dyster baksida med dopingkulturen inom idrott och motion. Det finns människor ibland oss vars liv har blivit en psykisk berg och dalbana av bruk av steroider. Andra har drabbats av andra sjukdomar för resten av livet.
    Jag tror inte att sporten blir frisk och ren igen bara för att den nu innesluts i en ny ”renhetsbubbla”.
    Annars dyker det om några år upp nya idrottare som stjärnögda okritiskt tittar på gångna tiders dopade idrottarnas prestationer och kanske förleds till att nyttja nya ohälsosamma former av doping.
    Jag önskar att jag som har engagerat mig i cykel och cykelsport hela mitt liv kunde säga att gamla cyklister som Eddy Merckx, Fausto Coppi och Jeannie Longo alltid tävlade odopade, i motsats till dagens proffscyklister som tycks bli tvungna att krypa till korset lite till mans förr eller senare.
    Tyvärr var inte forna mästarna några helgon de heller.
    Träffade en finlandssvensk cyklist som var tvungen att bryta sitt proffskontrakt för att läkaren i teamet började trycka på att hon skulle dopa sig för att ge teamet möjligheter till bättre resultat.
    Jag hoppas att den tid ska komma då inte cyklister som satsar på en proffskarriär ställs inför valet att dopa sig för att snabbare nå framgång eller att låta bli och stå utan kontrakt efter ett år.
    Ja för amnesti, och NEJ till amnesi gällande cyklingens dopingkultur.
    Nu har de värsta resultaten av dopingkulturen, unga cyklister som dött eller cyklister som begått självmord eller dött i allvarliga biverkningar och sjukdomar som kanske till en del orsakats av dopning, kunnat passera nästan omärkt i form av små notiser utspridda genom åren i media. Jag kommer endast ihåg fallet Marco Pantani som fått lite större uppmärksamhet i tidningarna genom åren.

Kommenteringen är stängd.