Höghöjdsläger

Såhär inför skidsäsongen tänkte jag slå hål i en envis myt som bildats i folkmun och som institutionaliserades i toppidrottsforskningsinstitutet Kihu på 1980-talet: den om mjölksyra. De flesta skidvänner och andra också som följer skidsport ens med ett halvt öga har säkert hört om hur ruskig mjölksyrekapacitet världsmästaren Matti Heikkinen har: därav smeknamnet Happo.

Enligt rapporterna klarar han av laktathalter uppemot 25 mmol/l, medan de flesta andra stelnar vid 10-15 mmol/l. 25 mmol/l är exempelvis siffror som 400 m medley-simmare uppnår, men ovanligt att hålla i de 30 minuter som ett 15 km skidlopp tar.

Med andra ord, Heikkinen har en förmåga att tåla smärta och ta ut sig mer än andra. Eller så inte.

Den uppfattningen baserar sig helt på en förlegad teori om att det är mjölksyra som leder till att det bränner och musklerna till sist stelnar. Den KIHU-teorin har sedan länge omkullkastats av nya rön.

Laktat är bara en biprodukt av anaerob ämnesomsättning. De facto vittnar Heikkinens höga laktatnivåer om att hans aeroba glykogen- och fettförbränning inte är särskilt effektiv. Det är en följd av att han negligerat aerob grundträning under sina yngre år och föredragit anaerob styrketräning och fartträning.

I triathlon som är undertecknads egna gren syftar träningen helt och hållet till att maximera den aeroba prestationsförmågan. Höga laktathalter ses endast som någonting negativt, eftersom de vittnar om att kroppen för full ånga förbränner glukos och glykogen – vilket är ohållbart i en prestation som varar betydligt längre än 30 minuter. Jag förmår inte se höga laktathalter som något väldigt positivt i längdskidåkning heller, då det trots allt är frågan om en uthållighetsgren.