Höghöjdsläger

Plingade till i mejlboxen häromdagen. Eller det plingar förstås rätt ofta i mejlboxen, trots alla spamfilter omkring femtio gånger dagligen, men om du läser vidare inser du att jag hade en poäng med just den här mejlen.
Den gode läsaren anklagade mig med inte helt hövliga ordval för att favorisera det ena av huvudstadslagens hockeylag, efter att jag skrivit några texter om ligakvartsfinalerna mellan HIFK och Jokerit.
Det riktigt roliga är förstås att han inte ens har rätt. Men det kvittar, mina sympatier för någotdera laget påverkade inte mina texter det minsta.

Jag har hört samma sak förut, av bittra anhängare av lag X eller Y. En HIFK-supporter muttrade om en tv-hockeykommentator som är så Jokerit att han lika väl kunde ha en Janecky-tröja på sig i tv-studion. Jag såg en gång tv-snubben ifråga med sina barn på en HIFK-match. Barnen iklädda HIFK-scarfar.

Det där med att stödja ett visst lag är ett tabu bland sportreportrar. Ändå har de flesta förstås sympatier också när det gäller klubblag. När det gäller landslag är det väl förväntningen att vara patriotisk.

Det är förståeligt att sportjournalister inte vill komma ut med sina eventuella favoritlag. De fruktar att det skulle påverka deras trovärdighet i publikens ögon, vilket sannolikt är sant.
Men varför skulle egentligen reporterns trovärdighet lida av att den bekänner sina färger? Journalister gör sitt jobb precis på samma sätt ändå. Det kallas professionalism. Och oavsett om journalisterna håller sina åsikter hemliga eller ej är de inte neutrala. Privat alltså.

Inför presidentvalet var det ståhej kring att många journalister öppet flaggade för sin kandidat. Även om det inte var frågan om politikredaktörer ansåg många av deras kolleger att det var lite tvivelaktigt. Journalister ska ju vara obundna, liksom. Bah, säger jag. Om journalister ska vara politiskt obundna borde de inte ens få rösta.

Samtidigt hör det till ekonomireportrars yrkesetik att gå ut med vilka aktier de äger. Så läsaren vet att deras texter eventuellt, teoretiskt kan påverkas av att de vill haussa upp värdet på sina egna värdepapper.
Då tycker jag att sportreportrar och politikreportrar kan göra precis samma sak. Jag föregår med gott exempel:

…

Uhm. Det var svårare än jag trodde. Orsaken till det är att jag inte är en fanatisk anhängare av något lag. Jag diggar sport, det finns massor av olika grenar jag älskar. Men oftast är jag mera intresserad av själva dramatiken, storyn, händelserna, eller vissa enskilda profiler.

Jag hatade NHL:s Philadelphia Flyers när den där uppblåste Eric Lindros spelade där. Nu diggar jag dem. Go orange!

Blev lite ont om finländska framgångar i skidspåret den här säsongen. Men jag flaggar i hemlighet för Marit Björgen. Hon är tuff. Sätter emot Justyna Kowalczyk, som på något vis gör mig obekväm. Svenskarna? Nah, de är så uppblåsta.

Diggar alla cyklister som kan täppa till stortrutade Mark Cavendish eller nästan lika stortrutade Bradley Wiggins. Men Fabian Cancellara är förstås min favorit.

Jag diggade NBA:s Los Angeles Lakers när Magic Johnson, James Worthy och gänget hade showtime på 1980-talet. Hatade dem när Shaquille O’Neal, snubben som stod för allt jag inte gillade med 1990-talets basket. Diggar Lakers igen när Kobe Bryant leder dem.

Såklart jag myste, precis som sannolikt många andra, när Jussi Salonojas legoknektar floppade år efter år. Nu är jag helt taggadoch tycker det är jättesynd och skam att Blues troligen åker ut i FM-ligans semifinaler mot Pelicans. Å andra sidan är det väl något smått sympatiskt med att Lahtis efter alla prövningar äntligen når framgångar i hockey.

Vindflöjel, säger någon. Låt vara. Whatever, liksom. För det påverkar garanterat inte mitt jobb.