Ibland är det kanske bäst att bara hålla tyst. Skidlegenden Juha Mieto gästade häromdagen Arto Nyberg i Yles direktsändning. Snackade något om att slänga pulsmätarna och rymdskeppen. Ville att alla skidtränare och skidpampar och skidåkare ska sitta ner efter säsongen och diskutera allvar. Han menade att ”papperstränare” som aldrig åkt skidor själva inte fattar något och inte kan träna skidåkare.
Hallå, Mietaa. Grym respekt, alltså. Men nuförtiden använder dom inte mera bambustavar och trä- eller glasfiberskidor heller.
Tror Mietos uttalanden mest fick skidkretsarna att kollektivt himla med ögonen. Så här kommenterade en viss före detta landslagsåkare på Facebook: Samainen herra oli jossain Salt Laken kilpailuissa tullu ja alkanut henkeä nostattamaan urheilijoille: Ruuukaaattako te nyky hiihtäjät verryyytellä??? Me otettihin oikein hiki pintaan ennen kisoja…. Voi helevetti. ja sitä joutu kuuntelemaan liian kauan.
Eller översatt: Samma herreman hade försökt höja andan bland idrottarna i Salt Lake City: Brukar ni nutidens skidåkare värma upp alls? Vi brukade riktigt få fram svetten före tävlingar…För h-e. Det fick man lyssna på för länge.
Jag tvivlar inte alls att det låter förnuftigt när en gammal mästare från den gamla goda tiden kommer med sina åsikter i en situation där den finska längdåkningen är i kris. Mieto låter ju också så klok. Synpunkterna också låter så – populistiska och lättfattliga. Släng pulsmätarna, mjölksyreproverna och träningsprogrammen och skida bara på känsla. Tyvärr är det bara så att ”nykyhiihtäjät” åker bra mycket fortare än på Mietos tid och konkurrensen är definitivt hårdare. Lite som när Seppo Räty kommer ut i medierna.
Felet är förstås inte på Mieto, han är politiker också, eller Räty eller någon annan gammal mästare. Det dumma är att vissa medier lyfter fram deras teorier som värsta visheterna.
Det bästa med programmet var inslaget från OS-stafetten i Innsbruck 1976. Mietaas ögon blev synbarligen fuktiga. Mina också. Lite grann. Tomtemössorna vissa av skidåkarna hade var ganska komiska också.
10 kommentarer
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.
Mieto är Mieto och han kan säkert inte argumentera med dagens vetenskapligt orienterade tränare, men det som nog ganska många skulle kunna lära sig av honom är inställningen till träningen. Mieto tränade i sina bästa år otroligt mycket och hårt. Under sommarmånaderna varvade han ”normal grundträning” med att vandra upp till 50 km i skogsterräng och göra enorma mängder med skogsarbete – och under snösäsongen åkte han skidor i kolossala mängder. Om det skulle ha funnits skidtillverkare på den tiden som skulle ha kunnat optimera skidorna för en nästan 100 kg tung idrottare, så skulle han ha varit 70-talets i särklass bästa skidlöpare.
En annan lite liknande ”gammal stubbe”, som mången skulle kunna lära sig av, då det gäller att träna på allvar, var Tomas Wassberg, Hans fysiska form var helt enkelt otrolig. Båda dessa herrar körde på instinkt och med grundtanken att man aldrig kan träna för mycket eller för hårt.
Delvis sant. En annan gammal mästare som jag inte nämnde men som gärna berättar om sina mängdveckor med 250-300 km löpning är Juha Väätäinen. Dagens Keskisalor och Utriainenar skulle inte drömma om sådana träningsvolymer, men ändå har de lyckats träna sönder sig själva fler gånger. För mycket fartträning i relation till träningsvolymen.
Hur så delvis?
Delvis alltså på det sättet att nutidens skidlöpare säkert kunde ta modell av Juha Mieto & Co, eftersom det verkar som att volymträning och träning enligt instinkt är underskattat, medan pulsmätare och labbkontroller är lite överskattade. Som jag ser det skiljer sig också den finländska eliten inom flera uthållighetsgrenar från världseliten genom att träningsmängderna är helt för små. Det gäller såväl skidåkning, distanslöpning, cykling som simning. Men jag tror inte heller det är någon universallösning att bara glömma alla laktattester och pulsmätare och köra på känsla. Det skulle antagligen också barka åt skogen. Det fungerar någonstans i Kenya där det finns stora massor av utövare och därmed råd att slösa bort talanger på grund av överträning och skador.
Mätningar och anlytiskt tänkande behövs såklart. Mieto hade ju ”ganska” goda resultat vad gällde syreupptagningsförmågan. Det som jag ändå ofta funderar på är att uthållighetsidrottare – åtminstone vad gäller löpning och skidåkning – har tränat otroligt hårt och mångsidigt förvånansvärt länge – till en del pga av att det är ganska svårt att inte lysssna på kroppen när man sysslar med uthållighetsträning. Percy Cerutty tränade upp Herb Elliot till en form som antagligen också i dagens värld skulle räcka ganska långt. Elliot pressades ju aldrig i tävlingar ens nära till sina gränser under sin korta men suveräna elitkarriär. Emil Zatopek å sin sida tränade väl hårdare än någon människa någonsin tidigare eller senare. Undrar om hans specialitet: 42 X 1000 m är världshistoriens tuffaste träningspass?
Lasse Virens legendariska formbeskedspass: 5000 m på 13.30 som fartlek ter sig också ganska utopistiskt för nästan alla europeiska långdistansare.
Alla tekniska hjälpmedel är bra och nyttiga för en idrottare förutsatt att grunden är i skick. Och för att få en bra grund krävs mängd redan i unga år.
Mägden i ungar år kommer inte bara från träningen utan framförallt det som sker utanför. När Mieto var ung skidade, gick, sprang eller cyklade han till skolan, till träningarna ja vart han än skulle. Dessutom lekte han antagligen ute med kompisar, klättrade, hoppade, sprang, härjade på. Hans grundkondition var grym. Jämför sedan med dagens barn. Buss, bil och kanske cykel sköter kommunikationerna för dem. Dataspel, datorer, tv ersätter ofta leken. Det är vi föräldrar som skall tag i detta för det är vårt fel att barn och unga är som de är idag!
Vi skall inte tro eller hoppas att vårt lilla land någonsin kan uppnå större framgångar om inte den allmänna grundkonditionen hos barn och unga börjar utecklas. Så visst har Mieto rätt! Satsa på att bygga upp en bra grundkondition hos en stor bredd. DÅ har vi en möjlighet att hitta talangerna som sedan kan utveckla sig vidare med alla jäkla tekniska rackerier som finns.
Att skida, springa, simma etc etc fort även långa sträckor är i slutändan bara summan av uppfyllda delmål. Skall du springa 800 meter under 2 minuter duger det inte att ha persbästa på 400 meter på 65 sekunder, du måste springa bra mycket snabbare. Enkel matematik.
Som Mats skriver så är det fråga om mycket annat än bara träning. I princip så har nästan alla våra långdistansidrottare kommit från en omgivning där det hörde till dagens rutiner att ständigt ta sig fram ”för egen motor” och dessutom ännu jobba fysiskt. Ännu idag så säger ju bl.a, Marit Björgen att hennes otroliga fysik har en stark prägel av det arbete hon utfört sedan barnsben på sin hemgård. Det är svårt att bereda kroppen för att tåla t.ex. 7000 km löpning / år. Om man utan en grund från barndomen plötsligt i tidiga tonåren börjar träna, så kan det väl hända att några år går helt bra, men sedan i något skede, då man börjar bli fullvuxen kommer problemen, och man hinner helt enkelt inte få in tillräckligt mycket med hård träning före man blir för gamma för att mera utvecklas. Så gott som alla stora långdistanslöpare har rört sig i massor på sina egna fötter redan som barn. Personligen tror jag att det här en av de största orsakerna till varför våra topptalanger ”alltid är sönder” – de har inte rört sig tillräckligt som barn för att tåla verklig hårdträning i år efter år. Det tar, som grundregel, 10 år av progressiv träning för att bli en långdistansidrottare av internationell klass.
Problemet är närmast det nuförtiden att ungdomar inte kan kompensera bortfallet av naturlig fysisk aktivitet. För att bygga tillräcklig grundkondition för toppidrott krävs det 15-20 timmar organiserad eller självständig träning per vecka också för barn under tio år. Inte bara specifik träning, utan i synnerhet mångsidig fysisk aktivitet. Vad sjukt många höbalar jag bar omkring som barn, förresten.
Krista Lähteenmäki och Marit Björgen hänvisar gärna till sin uppväxt på landet som en förklarande faktor till deras grundkondition, men det är förstås inget krav. I dagens värld då konkurrensnivån är allt högre är det kanske att föredra att i stället göra grenspecifik, målmedveten träning redan i tidig ålder. Till exempel Michael Phelps självbiografi ger en bild av hur det går att skapa en 2000-talets superatlet med träningsrutiner som skulle väcka barnombudsmannens protester i Finland. (Jag är förresten lika cynisk som vem som helst till Phelps framgångar, men det är nog främst träning som ligger bakom.)
Om sitträning: Jani Siveinen simmade 20 km / dag under sina bästa år. Mig veterligen simmar ingen finsk simmare nuförtiden en 1/3 av den mängden.
Personligen tycker jag inte att man behöver vara mer cynisk till Phelps än till Björgen.
Ups, menade simtränin…