Höghöjdsläger

Vid sidan om Kaisa Mäkäräinens bronsfest blev det en hel del snack om skidskyttarnas resursbrist under VM i Ruhpolding. Förbundet har inte ens råd med en proffsig skyttetränare och skidskyttarna, frånsett då Kaisa Mäkäräinen tvingas delvis betala träningsläger och tävlingsresor själva.
Misären personifieras av Jarkko Kauppinen, som missnöjt klagat över att han satsat 15 000 euro ur egen ficka på den här säsongen, som dock olyckligtvis gick snett på grund av maginfluensa just före VM. Tough luck, säger jag.

Kollegan Jarmo Färdig undrar i Helsingin Sanomat vem som skulle vara beredd att betala 15 000 euro ur egen ficka för att utöva sitt yrke. Säg det. Men – senast jag kollade hade nämnda Kauppinen placeringarna 81-78-86-93-42-82-39-47-63-21-45 i världscupen före VM. Jag kan förresten nämna flera motsvarande fall.
Den vanliga marschordningen brukar vara att idrottaren når lite framgångar, sedan kommer sponsorerna och stödpengarna. Att kanske det lönar sig att byta yrke ifall det inte går vägen. Kauppinen som snart fyller trettio år är kanske inte heller något framtidslöfte.

Det är visserligen sant att i en större skidskyttenation har landslaget större resurser. Men i en större skidskyttenation är det bra mycket tuffare att ens rymmas med i landslaget.

Dessutom är det faktiskt så att det finns massor av elitidrottare i olika sportgrenar som inte precis badar i stödpengar. Min egen gren triathlon är ett exempel: Mika Luoto som för tio år sedan var åttonde i ironman-tävlingen på Hawaii konstaterade att prispengarna, cirka 4000 euro, ganska precis täckte hans kostnader för resan. Han var nöjd att han fått ledigt från sitt jobb som matematiklärare för att kunna åka. Tom Söderdahl som likaså var åttonde på Hawaii 2005 och som bland annat var tvåa i proffstävlingen i Arizona jobbade största delen av sin karriär vid sidan om som elmontör.

Om någon försöker inflika att triathlon är en mycket mindre gren än skidskytte vill jag påpeka motsatsen. Triathlon är en jättestor idrottsgren i Australien, USA, men också i Storbritannien, Tyskland, och har garanterat fler utövare än skidskytte. Det är alltså inte något slags skidorientering. En åttonde plats på Hawaii smäller i mina öron högre än en VM-medalj i skidskytte, fast jag är förstås partisk.

Orientering är ett annat bra exempel. Finns säkert fler. Det finns massor av idrottare i det här landet som tigger om sponsorer och försöker hanka sig fram med studiestöd och arbetslöshetsdagpenning eller träna vid sidan om ett deltids- eller heltidsjobb.

Jisses, kan inte någon stödja mina tävlingsresor? Jag har satsat tusentals och åter tusentals euro på utrustning, träningsläger, tävlingsresor och placerar mig konsekvent i den bästa tredjedelen i internationella sammanhang. Det är minsann bättre än Kauppinen klarat av.

Men det är klart resten av skidskyttefolket försöker åka snålskjuts på Kaisa Mäkäräinen-fenomenet. Tack vare henne får de vara i rampljuset ett tag och få medierna att lyssna på dem. Inget fel på det. Men det känns så fånigt när medierna hakar på och sympatiserar. Give me a break, liksom.

PS Starkt av Kaisa Mäkäräinen att hålla nerverna i styr i masstarten. Bra att jag kritiserade henne i ett tidigare inlägg. Då brukar det vända.