Höghöjdsläger

Den här säsongen går till historien som en av de sämsta någonsin för de finländska längdåkarna. Före de avslutande deltävlingarna i världscupen i Holmenkollen, Stockholm och Falun har inte en enda finländare placerat sig på prispallen i världscupen. Krista Lähteenmäki slutade fjärde i säsongens höjdpunkt Tour de Ski, medan Aino-Kaisa Saarinen tagit inte mindre än sex fjärde platser den här säsongen, i bland annat etapper på Tour de Ski och sprinterna i Moskva och Otepää. Riikka Sarasoja var fjärde i prologen i Tour de Ski. Bland herrarna har sprintrarna Anssi Pentsinen och Matias Strandvall mäktat med varsin fjärde plats. Olycksbenägna Matti Heikkinen har som bäst varit femte i vinter.

I Saariselkä var Sami Jauhojärvi som bästa finländare femte, medan Riitta-Liisa Roponen var sjunde. Inget vidare.

På den klassiska femmilen i Holmenkollen var Jauhojärvi trettonde. Han och Lari Lehtonen var de enda blåvita längdåkarna som ens var med. Visst, Jauhojärvi hängde med i täten – tills Dario Cologna & Co satte fart på det sista varvet.

Längdåkarna muttrar om fel träningsmetoder och missnöjet växer med chefstränaren Magnar Dalen. FNB gjorde nyligen en rundringning bland landslagsåkarnas personliga tränare, som klagade över att Dalen dels inte följer skidåkarnas utveckling tillräckligt noga, dels att han ändå vill bestämma om träningen under landslagslägren.

Dalen väcker irritationen genom att vilja dra upp nya riktlinjer, fast landslagsåkarnas personliga tränare är mest bekymrade över att de blir övertränade. Någon gång då jag snackat med Dalen har han gjort det synnerligen klart att han tycker finländarna tränar med alldeles för gammalmodiga metoder – för lite fart och intensitet, för mycket långsam, bekväm träning.

Det här medger nog en del av skidåkarna själva. Som jag ser det kan ändå inte Dalen helt bära ansvaret för landslagsåkarnas träning, lika lite som Mixu Paatelainen kan förvandla Shefki Kuqi till Robin van Persie under de få lägerveckor fotbollslandslaget samlas under året.

Men jag befarar att finländarna tolkar det där med höjd intensitet fel. Jag tänker närmast på hur de finländska simmarnas träning har slagit över till att prioritera styrketräning och sprintträning på bekostnad av viktig grundträning. När vi snackar om intensiv träning ska det inte bara handla om korta spurter, utan mer om högintensiva, långa, riktigt obekväma intervaller.

Sträckor som femmilen verkar inte intressera finländarna längre, då det ser ut att vara lättare att nå framgångar i sprinter. Men även sprinter är en distansgren som kräver uthållighet och grundträning, inte bara bänkpress. De bästa sprintrarna gör inte ens särskilt mycket sprintträning, för normal träning med inslag av fartträning förbättrar också sprintformen.

Samtidigt är det klart att med det allt mindre antalet utövare vaskas fram färre exceptionella begåvningar, så som Matti Heikkinen, som missade Holmenkollen på grund av magsjuka. Heikkinen är i princip den enda av de finländska herrarna som har kapacitet att blanda sig i medaljstriden i stortävlingar.

Bland damerna är den enda ljuspunkten just nu Krista Lähteenmäki, då Aino-Kaisa Saarinen oundvikligen är på väg mot solnedgången. Saarinen kan visst ha flera bra år kvar, men det ser lite mörkt ut med tanke på VM 2015 och 2017 för att inte nämna OS 2018. Men vem vet hur bra Kerttu Niskanen, Antti Ojansivu eller Iivo Niskanen kan utvecklas? Med rätt träning kan det ske underverk.

Tycker finländarna borde vara mer öppna för intryck utifrån och kolla hur de gör annanstans. Det snackas om att Dalen borde bytas ut mot en annan chefstränare, som kunde komma med nya idéer. För mig känns det som att Dalen har ganska bra koll på vad stornationerna gör. Så länge som han jobbar för skidförbundet kan det vara värt att lyssna på honom och mindre på Juha Mieto.