Höghöjdsläger

Vincenzo Nibali lämnade inget tvivel om vem som var den starkaste ryttaren efter att Alberto Contador och Chris Froome kraschat och tvingats avbryta. Fyra etappsegrar och en övertygande fjärde plats i det individuella tempoloppet dagen före målgången i Paris vittnar om en sällan sedd dominans.

Nibali blev först den sjätte cyklisten genom tiderna som vunnit alla de tre stora etapploppen: Giro d’Italia, Tour de France och Vuelta a Espana. Han var i grym form redan 2013, då han segrade i ett snöigt och ruskigt Giro d’Italia. I årets Tour de France var han lika stark och dessutom 1,5 kg lättare än förut.

Italienaren placerar sig högt bland alla tiders bästa i bergsetapperna. Hans klättringstid uppför Hautacam, 37:23, var den 26:e snabbaste i tourens historia. Det låter kanske inte märkvärdigt, men betrakta att största delen av namnen framför Nibali i alla tiders statistik – Bjarne Riis, Lance Armstrong, Leonardo Piepoli, Jan Ullrich – svärtats i dopningsskandaler. Det finns i själva verket starka skäl att misstänka att de flesta av toppnamnen mellan 1994 och 2008, då det biologiska passet infördes, varit dopade.

Då är det förstås lätt att misstänka också Nibali, som hade en katastrofalt dålig försäsong. Hans enda seger under säsongen dittills var det italienska mästerskapet i linjelopp, strax innan touren startade i Yorkshire. Hans dominans i bergen och Astana–stallets suveräna uppvisning under kullerstensetappen i början av touren var inget mindre än fascinerande.

Då är det ändå skäl att komma ihåg att Nibali utvecklats i en jämn takt och närmat sig den absoluta världstoppen med förutsägbara steg. Han är inte något gubben ur lådan–fenomen i stil med Riccardo Ricco. Dessutom är hans tid på Hautacam fortfarande ett par minuter långsammare än tiderna som Bjarne Riis och de andra toppcyklisterna under den värsta EPO–eran klarade av.

Arrangörerna och Tourdirektören Christian Prudhomme förtjänar en eloge för den omväxlande och spännande rutten, som var som gjord för dramatiska uppgörelser i bergen och en sista showdown i det individuella tempoloppet. Tyvärr kunde ingen räkna med att två av storfavoriterna samt en av de senaste årens absolut bästa sprintrar, Mark Cavendish, skulle krascha genast i början av loppet.

Nibali var överlägsen bland de överlevande, men jag är säker på att Alberto Contador och Chris Froome hade gett honom en match. Nibalis tid uppför målbacken La Planche des Belles Filles på den tionde etappen var 16:44. Fjolårsvinnaren Chris Froome cyklade uppför samma berg 2012 på tiden 16:20.

För det mesta höll Nibali ungefär samma klättringsfart som Froome förra året. Alberto Contador var också i betydligt bättre form i år än han var förra året och hade garanterat bjudit på en match i bergen. Giro d’Italia–segraren Nairo Quintana som inte alls kom till start i Yorkshire hade också blandat om i leken, fast han är en sämre tempocyklist än de ovannämnda.

I och för sig hade Nibali haft ett försprång före bergsetapperna tack vare Astanas insats på den femte etappen. Men det hade kunnat bli en kamp om segern.

Men det finns inget skäl att förringa Nibalis seger. Krascher hör till cykelsporten. Nibali visade att han på alla vis är en värdig vinnare. Samtidigt börjar man redan nu att se fram emot en ny kraftmätning mellan Nibali, Contador, Froome och Quintana 2015.

Årets Tour de France var

37:23