Höghöjdsläger

Som bäst pågår ett av cykelsäsongens hetaste etapplopp, men det är ingen förutom inbitna cykelfans som märker det. Vuelta a Espana har ett fantastiskt startfält i höst, då Chris Froome och Alberto Contador suktar efter revansch för sina besvikelser i Tour de France. De kämpar om segern i sammandraget tillsammans med sådana toppcyklister som Nairo Quintana, Alejandro Valverde, Andrew Talansky och Dan Martin.

Med andra ord: tre av världens fyra bästa etappcyklister deltar. Den emotsedda duellen mellan Froome, Contador och Quintana som cykelfansen blev snuvade på i Tour de France utspelar sig i stället i Spanien. Den enda som saknas är tourens överlägsna segrare Vincenzo Nibali (känns inte som att Bradley Wiggins är riktigt där i sin nuvarande form).

Bland deltagarna finns också stjärnskottet Peter Sagan, nye sprinterstjärnan Nacer Bouhanni, blivande toppcyklisten Fabio Aru, tidigare Giro d’Italia-vinnaren Ryder Hesjedal, med flera. Ett starkt startfält, även om en del kommer att kliva av halvvägs för att koncentrera sig på VM.

Men vueltan får näst intill ingen uppmärksamhet alls. Tour de France får hyfsat med synlighet också i finländska medier och Eurosport sänder många av etapperna i sin helhet. Vueltan får ge rum för evenemang som US Open och damernas U20-VM i fotboll. Synligheten i finsk press är noll. Det är synd, för tävlingen kan vara riktigt rafflande.

Vueltan åtnjuter minst prestige av de tre stora etapploppen, av många orsaker. Det är i slutet av säsongen och många av cyklisterna är redan slitna, dåligt motiverade och blickar mot nästa säsong. De kanske skulle vilja vila, men stalledningen tvingar dem att köra (World Tour–stallen måste ställa upp med ett lag i varje World Tour–tävling). Andra använder vueltan enbart som förberedelse för VM och planerar inte ens köra till mål. En del kan ha kontrakt med ett annat stall för nästa säsong och tvingas delvis mot sin vilja göra sitt nuvarande stall en sista tjänst.

Men vueltan erbjuder oftast dramatik, brutal hetta, grymma berg och omväxlande banor. Den fjärde etappen på tisdagen, exempelvis, slutade i en klungspurt, men först efter att de flesta etablerade sprintrarna kokat över i de glödheta stigningarna före mål. Vanvettigt branta Angliru står inte på programmet i år, men målbacken La Camperona som avslutar den fjortonde etappen 6 september går inte heller av för hackor: den 10 km vägen till toppen stiger tidvis med ofattbara 24 procent.

Hela tretton bergsetapper och ett hyfsat startfält garanterar att det inte blir tråkigt. Den här gången är det dessutom lite extra insatser. Lönar sig att kolla in.