Höghöjdsläger

Tour de France är aldrig tråkig, men vad gäller kampen om segern i sammandraget kan det här bli den mest ensidiga touren sedan Bradley Wiggins vann 2012. Bara en katastrof kan hindra Vincenzo Nibali från att ställa sig högst på podiet i Paris.

Efter två tävlingar i rad som avgjorts i ett tidigt skede såg cykelvärlden fram emot en riktigt spännande Tour de France, med Alberto Contador tillbaka i form och redo att utmana Chris Froome. Den tredje favoriten i kampen om maillot jaune var Vincenzo Nibali, som var trea 2012 och som vann Giro d’Italia i överlägsen stil 2013. Den enda som saknades i mixen var

Banan såg dessutom riktigt intressant ut, med flera omväxlande bergsetapper och backmål – och bara ett långt tempolopp. Som gjort för en kamp i bergen, då såväl Froome som Contador och Nibali är duktiga bergscyklister som gärna spelar offensivt.

Men den här touren avgjordes redan på den tionde etappen. Fjolårsvinnaren Chris Froome vurpade sammanlagt tre gånger på fjärde och femte etappen och drabbades av frakturer i bägge händerna och handlederna. Alberto Contador kraschade våldsamt på den tionde etappen och bröt skenbenet.

Nibali ryckte redan upp en ordentlig lucka till sina värsta rivaler under den femte etappen, som delvis gick över Paris–Roubaixs ökända kullerstenar, och avgjorde i praktiken kampen om maillot jaune med ett ryck i slutbacken uppför La Planche des Belles Filles. Nibali gjorde ett fantastiskt lopp över kullerstenarna och visade på måndagens etapp att han är starkare än någon av de kvarvarande rivalerna i bergen.

Pierre Rolland var en av få återstående utmanare som jag kan tänka mig att skulle ha kunnat ta fighten till Nibali i bergen, men han gick av på måndagen och tappade 4 minuter till Nibali. Dessutom är han en alldeles vansinnigt dålig tempocyklist.

Andrew Talansky var likaså en svart häst som potentiellt kunde ha ställt till med trubbel. Garmin–Sharp behärskar det taktiska planet bättre än något annat stall och kunde ha gillrat Nibali en fälla. Men han tappade 10 minuter på måndagen.

Richie Porte som har den lika otacksamma som omöjliga uppgiften att ersätta Chris Froome räcker inte till. Det såg vi på måndagen.

Alejandro Valverde är en alldeles för passiv och defensiv cyklist för att kunna hämta in Nibalis försprång. Dessutom räcker inte heller hans kapacitet till – han tappade 20 sekunder till Nibali.

Tejay Van Garderen tappade för mycket tid när han kraschade förut. Men knappast hade han heller haft benen för att utmana Nibali om segern.

Rui Costa? Glöm det.

Utmanarna kommer troligen att fokusera främst på varandra och kampen om andra och tredje plats. Nibali vinner om han inte vurpar eller blir sjuk.

Risken för att någonting händer Nibali är ganska liten, för han är en skicklig utförsåkare och har inte längre något behov av att ta risker. Han behöver inte vara djärv som Contador.

Contadors vurpa fastnade inte på någon tv–kamera och bilderna av hans kvaddade Specialized–cykel har gett upphov till en rad konspirationsteorier. Sannolikast är dock att han – sin vana trogen – chansade i utförsåkningen före Col du Platzerwasel och åkte i en grop. Medtävlare som såg honom före vurpan vittnar om att han tog oerhörda risker. Ni minns kanske att Contador vurpade också under fjolårets Tour de France och sånär drog Chris Froome med sig. Froome var vansinnigt arg efteråt.

Den gode Greg Lemond spekulerade i Eurosports sändning om nutidens kolfiberhjul förorsakar de många krascherna. Han trodde att bromsytorna värms upp och att bromsklossarna plötsligt nappar tag. Bra teori, men den största orsaken ligger i cyklisterna.

Precis som jag skrev i mitt förra blogginlägg beror största delen av vurporna på att cyklisterna tar betydligt mer risker nuförtiden. Det är förstås inget nytt att attackera i utförsbackarna – Paolo Savoldelli gjorde det till en konst – men nu känns det som att alla utom Andy Schleck attackerar utför. Nairo Quintana avgjorde årets Giro d’Italia när han attackerade i det snöblandade regnet på väg ner från Passo dello Stelvio, då rivalerna trodde utförsåkningen var neutraliserad. Ett hasardspel med mycket höga insatser.

Synd bara att det leder till en något urvattnad tour. Nibali lägger vantarna på maillot jaune, Peter Sagan har så gott som säkrat maillot vert och segern i poängtävlingen, medan Marcel Kittel lär ta hem de flesta etapperna som slutar i en spurt efter att Cavendish kraschat.

Men Tour de France blir aldrig tråkigt. Nu när kampen om maillot jaune börjat klarna lite och en del toppnamn, Tomas Voeckler och Joaquim Rodriguez för att nämna ett par färgklickar, tappat tid kommer det att bli fler utbrytningar som har goda chanser att hålla ut ända till mål.

Voeckler och Rodriguez kommer att kämpa ända in i det sista om bergspriströjan, maillot à pois rouges. Räkna med en del fyrverkeri av dem under de följande bergsetapperna.