Höghöjdsläger

Höjde någon ens ett ögobryn av förvåning, då den franska senatens sanningskommission avslöjade att bland annat vinnaren Marco Pantani, tvåan Jan Ullrich, Abraham Olano, Laurent Jalabert, Erik Zabel och Mario Cipollini dopat sig med EPO under Tour de France 1998? Jag betvivlar det starkt.

Sanningskommissionen hade gått igenom gamla dokument, bland annat resultaten av retroaktiva dopningstester som utfördes på blodprover tagna under touren 1998. Blodproverna analyserades i ett franskt labb 2004 och visade föga överraskande att de flesta av toppnamnen var dopade (1998 existerade inga EPO-test). Det visste vi förstås redan, så frågan är vad som var vitsen med att sanningskommissionen – trots protester från bland annat Pantanis anhöriga – offentliggjorde namnen.

Pantani har tragiskt gått bort och även de andra har släpats genom smutsen tillräckligt länge. Det värsta är dock att namnlistan inte avslöjar allt, utan enbart vrider upp gamla sår och kastar ytterligare skuggor över de som eventuellt inte var dopade. Det känns onekligen märkligt att det i den nya ranalysen av blodproverna inte fanns tecken på att trean i sammandraget, Bobby Julich, som erkänt dopning och som vittnade mot Lance Armstrong i Usadas utredning tidigare, använt EPO. Det känns som att undersökningen var allt annat än vattentät. Samtidigt är de cyklister som inte använde EPO nu automatiskt misstänkliggjorda.

Jag är helt emot att i det här skedet offentliggöra namnlistor över idrottare som lagt av för länge sedan eller till och med inte är vid liv längre. Vid det här laget är det etablerat att 1990-talet och det tidigare 2000-talet var mörka år för cykelsporten – precis som för många andra prestationsbaserade idrottsgrenar, som skidor och friidrott – och det känns onödigt att gräva i gamla sophögar.

Det som vi fortfarande väntar på är att de skumraska stallcheferna och sportdirektörerna som fortfarande sitter kvar tar sitt ansvar och erkänner sin roll. Men det lär inte hända.