Höghöjdsläger

Chris Froome är en frisk fläkt efter tourvinnare som Cadel Evans och Bradley Wiggins och årets Tour de France går till historien som en av de mest intressanta tourerna någonsin. Det blev inte riktigt någon kamp om segern i sammandraget, efter att Froome satt konkurrenterna på plats i den första bergsetappen i Pyrenéerna. Men Alberto Contador, Joaquim Rodriguez och, framför allt, Nairo Quintana ställde till med ordentligt fyrverkeri – fast det inte räckte för att peta Froome från första platsen.

Contador var inte i form och kunde inte utmana Froome, men det går inte att beskylla honom för brist på initiativförmåga och uppfinningsrikedom. Quintana var starkare än Froome i de sista bergsetapperna och kunde mycket väl ha vunnit touren om han inte varit en så usel tempocyklist. I ett lagtempo och två individuella tempo förlorade Quintana 4 minuter 42 sekunder till Froome, då skillnaden dem emellan var 4 minuter 20 sekunder i mål. Men egentligen var skillnaden 5 minuter 3 sekunder, då Froome hade råd att rulla i mål 53 sekunder efter tätgruppen och Quintana på den sista etappen i Paris.

Men den i ordningen hundrade touren var så mycket mer än kampen om maillot jaune. Garmins och Dan Martins djärva attack i Pyrenéerna, Christophe Thibaults bragd på Alpe d’Huez, Peter Sagans och Cannondales briljanta taktik för att ro hem maillot vert. För att inte nämna tysken Marcel Kittel, som detroniserade Mark Cavendish som världens bästa sprinter med sina fyra etappsegrar och som bröt Cavendishs fantastiska svit på fyra raka segrar på Champs-Élysées.

Tourdirektören Christian Prudhomme förtjänar också en elogé för den väl balanserade och mångsidiga tävlingsrutten, även om utförsåkningen för Col de Sarenne väckte cyklisternas kritik på förhand. Slutligen var det bara Thibault – den slutliga etappvinnaren – som åkte av vägen på den slingriga och farliga vägen. En skön omväxling efter fjolårets tour, som hade den tråkigaste och mest ensidiga rutten i cykelsportens historia.

Få se hurdana kaniner Prudhomme drar ur hatten i höst, när han presenterar touren 2014. Nästa år går starten som bekant i Yorkshire och jag tror inte tourarrangörerna upprepar fjolårets misstag.

Årets tour var precis vad cykelsporten behövde för att vinna tillbaka sina fans, efter de senaste årens farser, diskade vinnare, katastrofala krascher och förutsägbara uppgörelser. Men allt är inte frid och fröjd – cynikerna fick nytt vatten på kvarnen efter Froomes soloseger på Ax-3 Domaines och med tanke på cykelsportens historia går det inte att utan vidare vifta bort dem. Men jag ser helst de sunda tecknen – klättringstiderna är långsammare än under 2000-talet och 1990-talet, ingen uppvisade några abormala svängningar i dagsformen, och till och med överlägsna Froome visade att han är en människa då han säckade ihop på Alpe d’Huez och på nytt tappade tid på Annecy-Semnoz.