Det förefaller något ironiskt att Internationella olympiska kommittén som i alla tider bugat sig för pengar och politiskt inflytande förbjuder deltagare i de olympiska spelen från att uttrycka politiska åsikter eller utföra demonstrationer. Efter några uppmärksammade utspel av friidrottare i Moskva-VM, främst då Emma Green-Tregaros och Moa Hjelmers rätt så oskyldiga påhitt att måla naglarna i regnbågsfärger i protest mot Rysslands anti-homolag, har de olympiska kommittéerna i Finland och Sverige understrukit att politiska demonstrationerna är förbjudna i OS. Idrottare som bryter mot reglerna i Sotji-OS riskerar att bli hemskickade.
Det var överhuvudtaget ett högst politiskt beslut att bevilja Ryssland vinter-OS, då president Vladimir Putin i egen hög person infann sig till det avgörande IOK-mötet för att övertala ledamöterna. IOK kan försöka spela opolitiskt bäst det vill.
Idrottarna borde förstås ha samma rätt till uttrycksfrihet som vem som helst. Men de borde också ha rätt att inte uttrycka sin åsikt.
De som kräver att idrottarna tar ställning är ute på hal is. Det är lätt för utomstående som inte ägnat de senaste fyra åren av sitt liv till att förbereda sig för OS att yrka på en bojkott av OS.
Med alla sina brister och fel är de olympiska spelen en höjdpunkt i många idrottares karriär. Om de vill utnyttja den höjdpunkten för att uttrycka sina åsikter, låt dem göra det utan att diskvalificera dem för det. Om de vill blunda för oegentligheterna i värdlandet, låt dem göra det.
Det är IOK som borde utnyttja sitt inflytande för att uppmuntra blivande OS-värdnationer till sociala och politiska reformer. Det är mycket annat som är på tok i Ryssland ur ett människorättsperspektiv än anti-homolagen. Men precis som internationella ishockeyförbundet IIHF och internationella fotbollsförbunden Uefa och Fifa är IOK inte intresserat av att förbättra världen, om det inte förstås involverar en hel massa pengar.
IOK hävdar att värdskapet drar till sig uppmärksamheten till värdlandet och leder till förbättrade förhållanden. Det gick inget vidare i Kina, där människorättssituationen är lika dålig som före OS. Det kommer inte heller att leda till några förändringar i Ryssland.
Å andra sidan, varför ska vi ställa så stora förväntningar på idrott? Det finns många, mycket mer effektiva sätt för omvärlden att påverka och uppmuntra till reform.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.