Jag är väldigt, väldigt äckelrealistisk vad gäller dopning och proffsidrott. Jag har skrattat åt de blåögda Lancefansen som inbillat sig att Lance Armstrong aldrig varit dopad. Jag genomskådade genast Floyd Landis efter hans fantometapp 2006. Jag genomskådade genast Alexandr Vinokurov efter hans fantastiska comeback under touren 2007.
Men till och med jag är chockerad över avslöjandena i Tyler Hamiltons och Daniel Coyles bok The Secret Race. Inte över det att US Postal-gänget använde dopning, utan i vilken omfattning och hur systematiskt. Värst av allt: det framgår med all tydlighet att ingen kunde drömma om att vinna Tour de France under de vildaste EPO-åren 1995-2005 utan att använda bloddopning. Enligt Hamilton var det inte längre en fråga om vem som var mest begåvad och tränade hårdast, utan vem som använde de bästa dopningspreparaten, vem som hade den bästa doktorn, vem som reagerade bäst på dopningspreparat, och samtidigt tränade hårdast.
Med andra ord: mycket av det som i dag hör till cykelsportens legender, Lance Armstrongs blick innan han spurtade ifrån Jan Ullrich och flög uppför Alpe d’Huez 2001, Lance Armstrongs tvekamp med Marco Pantani på Mont Ventoux 2000, Bjarne Riis pejling av motståndarna innnan han lade in stora klingan och stack iväg uppför Hautacam som en motorcykel, är lögn. Illusion.
Tyler Hamilton framhäver att Bjarne Riis var en högst medioker cyklist innnan han plötsligt tog ett stort steg framåt och förvandlades till en av världens bästa etappcyklister 1993. 1996 vann han sedan hela touren – med hjälp av EPO-dopning, har han själv medgett.
Men om en kille med hematokrit 41 injicerar EPO tills hematokritnivån stiger till 57, som Riis hade i Tour de France 1995, innan hematokritgränserna infördes, förbättras hans prestationsförmåga med cirka 30 procent. Riis var förstås en elitcyklist från förut, hys inga tvivel därom, men hade aldrig vunnit touren utan dopning.
Lance Armstrongs självbiografi It’s Not About the Bike målar upp en bild av en superhjälte till människa som genom hårt jobb och övermänsklig begåvning övervinner cancer och vinner sju raka titlar i Tour de France. Hamiltons bok målar upp en lite annan bild: av en smått paranoid, aggressiv, kallt beräknande dopare som behandlar sina motståndare som dödsfiender och som efter att ha övervunnit sin cancer ser det som sin rätt att vinna allting.
Armstrong stämplar Hamilton, liksom andra ex-stallkamrater som talat ut mot honom, bland dem Floyd Landis, som bittra lögnare som är ute efter pengar efter att de åkt dit för dopning. Kanske Hamilton är ute efter att tjäna pengar. Han har ju redan åkt dit.
Men bevisen hopar sig över Armstrong och jag ser ingen orsak för Hamilton att ljuga ihop allting. Bra fantasi har han i så fall, bör tilläggas. Dessutom stöder många tidigare medieuppgifter, som Armstrongs positiva EPO-test i Tour de Suisse 2001, resultat, som Hamiltons oförklariga resultatras 2001, samt vittnesmål Hamiltons bok.
På efterhand sett känns de vilda EPO-åren allt mer som något slags amerikansk proffsbrottning. Show alltihopa, även om inte alla var dopade. Det var bara de bästa som hade tillgång till de bästa dopningspreparaten. Sjukt.
Lyckligtvis är jag ändå viss och förhoppningsfull om att dagens cykelsport är mycket, mycket renare. Det säger alla som är involverade i cykelsporten, det syns på alla prestationsdata och på alla resultatlistor. Ingen är mera överlägsen som Riis, Jan Ullrich och Armstrong var. Så även om någon tycker cykelsporten inte är lika färggrann och fascinerande som förut är det kanske bara ett gott tecken att prestationerna är mer normala.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.