Höghöjdsläger

Pinsamt tomma läktare och en medioker resultatnivå. Det är lätt att kritisera friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige som något som hör hemma på nittonhundratalet.

I lördags fanns 8 328 åskådare på Nya Ullevi, i söndags ungefär lika många. I söndags spelade allsvenska jumbolaget Gais hemmamatch på bredvidvarande Gamla Ullevi samtidigt som friidrottslandskampen pågick. 2 848 fans såg Gais förlora mot Kalmar, dess femtonde raka match utan seger.

I jämförelse drog landskampen i Göteborg 2004 över 50 000 åskådare. Men då hade Sverige stjärnor som Christian Olsson, Kajsa Bergqvist, Sanna Kallur och Carolina Klüft, som var med också i söndags, men bara i den långa stafetten som en avskedstävling.

Samma budskap upprepades i var och varannan idrottares kommentarer: synd det är så lite publik, stämningen i Helsingfors blir säkert bättre, och så vidare. Det är förstås ett faktum att det känns trist när det är folktomt på den jättelika Nya Ullevi. Som Olli-Pekka Karjalainen sade: tiotusen åskådare räcker ingenstans.

Nästa år går landskampen i Stockholm på en betydligt mindre stadion, vilket friidrottsfolket hoppas bidrar till en bättre stämning. Det är ju inte som att det var begravningsstämning bland de åskådare som fanns på plats i Göteborg, de var bara så få och mellan dem fanns en massa tomma stolar. Clint Eastwood hade haft en massa samtalspartners.

Faktum är dock att det krävs nya stjärnor för att tända en ny friidrottsboom i Sverige. Utan nya Klüftar fylls inte heller landskampsläktarna.

Följande år är det landskamp i Helsingfors igen. Här lockar landskampen ännu folk, även om det inte är samma publikmagnet som förut.

Spjuttävlingen var den enda som höll internationell klass i Göteborg. Och vilken klass sedan: en av de resultatmässigt bästa spjuttävlingarna i hela världen i år, inklusive OS-finalen. Till och med svensken, Kim Amb, kastade över 80 meter. Men det är onödigt att spekulera om vad som räckt till OS-guld: Tero Pitkämäki sade också att kasten inte alls går att jämföra, för förhållandena i London var av en helt annan värld.

Johanna Lehtinen som fullföljde sitt första hinderlopp sedan 2009 beskrev landskampen som en trevlig, avslappnad tävling som dock är långt ifrån internationell nivå. Det är beskrivande att det är mer regel än undantag att idrottare deltar – och vinner – i två, tre, kanske fyra grenar. Europamästaren Moa Hjelmer, exempelvis, löpte 100 m, 200 m, 400 m, samt sträckor i såväl korta som långa stafetten. Sandra Eriksson löpte in som tvåa på 5 000 m och vann 10 000 m följande dag. Erikssons huvudrival på 10 000 m Isabellah Andersson löpte förresten inte i landskampen dagen innan, utan Tjejmilen i Stockholm.

Men det är inte poängen. Förstås skulle det vara toppen om landskampen skulle hålla internationell klass. Men landskampen fyller ändå sin plats för idrottarna och publiken. Idrottare som håller nationell klass får en chans att mäta sig mot internationellt motstånd i en lite större omgivning än Elittävlingar och Kalevaspel. Publiken får njuta av en ren, ärlig, vänskaplig kamp där bara segrar, inte resultat räknas. Som när Isabellah Andersson saboterade sina egna chanser att kunna vinna spurtvassa Sandra Eriksson genom att bromsa farten för att, förgäves, försöka få sina lagkamrater att hinna med.

Totalt presterade de finländska idrottarna 16 personbästa och sju säsongsbästa resultat. Svenskarna klarade elva personbästa och sex säsongsbästa. Det beror förstås dels på de goda förhållandena, dels på att många, exempelvis Nooralotta Neziri på 100 m, deltog i för sig udda grenar, men det visar också hur idrottarna klarade att överträffa sig själva i landslagsdressen och måste ses som ett tecken på att landskampen är livskraftig.

Friidrott