Höghöjdsläger

Det är på modet att vara cynisk och kritisera den mediokra friidrottsnivån i Finland. Gamla mästare himlar sig i offentligheten över hur sjukt dåliga resultaten är i FM nuförtiden. Bättre var det förr – eller var det?

Den vanligaste förklaringen som särskilt distanslöparna omhuldar är att idrottarna nuförtiden tränar för lite. Det är en sanning med modifikation. Finns distanslöpare som tränar precis lika mycket som de gjorde på sjuttiotalet, men säkert också sådana som löper mindre så kallade skräpmil och mera kvalitativ träning i modern stil.

Det värsta är att läsa diverse sportreportrar och kolumnister som skriver kommentarer och inlägg om hur det är dags för skärpning. Som exempelvis Katja Kantanen, även känd som FM-bronsmedaljör i kulstötning förra sommaren, som i senaste Urheilulehti skriver att ”någonting” måste göras och ”attityder måste förändras”. Som vaddå? Det är lätt att kritisera, svårare att ge konkreta, konstruktiva förslag.

Den enskilda största orsaken till friidrottens lågkonjunktur är att den lockar klart färre utövare och därmed färre naturbegåvningar än förut. Ari Bryggare uttryckte sig något klumpigt när han vid flera tillfällen beskyllde ishockeyn för att rovfiska alla idrottsligt begåvade unga och därmed förvärra friidrottens kris, men han har en poäng. Även om elitishockeyspelare inte är de mest vältränade idrottarna som finns är de sannolikt bland de mest bevågade idrottarna. Matti Hagmans syster Riitta Salin blev Europamästare med ett nytt världsrekord på 400 meter, vilket ger en indikation om hurdana gener för att bli en duktig friidrottare Hakki hade. Det går att dra en parallell till USA, där de största idrottsliga begåvningarna väljer amerikansk fotboll, basket eller baseboll. USA har dock en så stor bredd oavsett, att landet samtidigt kan vara en stornation inom friidrott.

I stället för att kritisera dagens idrottare kunde de gamla finländska mästarna plocka bladet från munnen när det gäller sanningen bakom sina prestationer. Ända fram till 1985 var blodtransfusioner tillåtna och det anses allmänt känt ute i världen att de finländska distanslöparna tog sina bragdguld samt satte sina finska rekord som står sig ännu i dag med hjälp av blodtransfusioner. Det var inte dopning på 1970-talet, så varför inte medge?

Inte heller blev anabola steroider förbjudna inom idrotten förrän 1974. I Sverige har det framkommit att friidrottslandslaget experimenterade med steroider fram till det att de blev bannlysta.

Finländarna borde få veta sanningen om sina gamla hjältar. Tror inte folk skulle uppskatta dem mindre än förut, det var så det gick till på den tiden. Det skulle dock hjälpa till att sätta dagens prestationer i ett perspektiv.

Doping, Dopning, Friidrott