Det är liksom inte nog med att kvicksilvret kryper under -12, att den slingrande vägen ned mot Emsalö nära Borgå är full av förrädiska gropar och räfflor av is, eller att crosscykeln väger dryga tio kilo. Vattenryggsäckens slang fryser igen, så det inte går att dricka ur den. Typiskt.
Men slug som jag är petar jag in vattenslangen under kläderna så den tinar. Hah.
Efter en kvart känner jag hur det börjar rinna kallt vatten över min mage och ner över byxorna. Aj då. Glömde att stänga ventilen. About en liter vatten rinner ut innanför mina kläder innan jag hinner leta fram vattenslangen och stänga ventilen.
Det tar en hundradels sekund att besluta mig för nästa drag. Med cirka 60 km fågelvägen hem är det bara att – sätta full fart hemåt. Träningspasset som var avsett att bli 5h lugn fart blir plötsligt ett fartträningspass. Läs fullt ös i de uppemot två timmarna det tar att cykla hem påklädd som en eskimo med en crosscykel utrustad med dubbdäck.
Det fungerar. Känns inte alls kallt. Vattnet svalkar bara skönt när jag kör med tävlingspuls. Ett tag.
Efter cirka tio minuter börjar det kännas konstigt segt i benen. Jag inser varför, när jag märker att cykelbyxorna frusit helt från midjan till knäna. Som att cykla i ett par hockeybyxor.
Blir förstås bara lättare att hålla uppe värmen med mina nya powershorts. Borde kanske patentera grejen. I själva verket har jag det ganska mysigt, då ytterkläderna fryser till en vindtät sköld och mina tre omgångar trademarkade funktionella underkläder håller mig varm under dem. Men det är nog inte en minut för tidigt som jag når hemdörren.
Det där kanske inte riktigt är vardag för en tävlingscyklist eller triathlet, men den finska vintern utgör nog en – utmaning, för att använda en sliten fras. Det är ju inte som att du behöver simma utomhus, i simhallen är det fint och mysvarmt. Men löpning är besvärligt och cykling är, nå, utmanande.
Det finns fyra sätt att träna cykling under vintern:
– Utomhus. Kräver dubbdäck, hård skalle och frosttålighet. Proffsets tips: använd batteridrivna värmesulor eller värmedynor som finns att köpa på apotek för att hålla fingrar och tår varma.
– Inomhus på rullor eller trainer. Kräver hård skalle. Finns få aktiviteter som känns lika hjärndöda som att cykla och stirra på väggen i fyra timmar.
– Inomhus på bana. Brukar cykla med min cykelklubb på den 200 meter långa friidrottsbanan i Kvarnbäcken i Helsingfors. Kräver hård skalle och lite mod.
– Åka till södern. Kräver lite semester och lite cash.
Skidor, föreslår någon. Nja, det är liksom inte samma sak. Vill du bli bättre på cykling är det cykling som gäller. Skidor kompenserar inte heller löpning helt och har ganska litet gemensamt med simning. Hyfsat som grundträning i brist på annat, dock.
Bara att ta det som det kommer. Våra tuffa förhållanden gör oss tuffa när vi åker ut i världen och tävlar. Det är en sliten kliché om något.
Det är klart att tävlingscyklister och triathleter inte kan vara som värsta fotbollsdivor och klaga om gräset är fel klippt. Det kan vara usla förhållanden i en utomhussport. Men egentligen är det viktiga att få träning med bra kvalitet.
Det går till exempel inte att göra bra löpträning utomhus i Finland mellan oktober och april. Du måste ha för mycket kläder på dig och is och snö förstör löpsteget. Hur bra kadens och rundtrampsteknik tror du det går att ha på en isig väg i minus tolv?
Omständigheterna anges ofta som den främsta orsaken till att Finland klarar sig så dåligt i vissa sommargrenar. Till exempel går det inte att spela fotboll året om utomhus. Hallfotboll räcker inte, småungarna borde kunna dribbla och skjuta mot mål på sin fritid året om. Cykling lockar inte ens stora mängder utövare, för det är en så kort tid om året, typ maj-augusti, som det är riktigt roligt att cykla.
Nja. Huvudstadsregionen producerar hur många ishockeylöften som helst, fast det gick många år som det inte fanns anständiga utomhusisar. Dessutom, hur kan då Sverige och Norge med ett motsvarande klimat som Finlands vara så mycket bättre på både fotboll och cykling?
Köper hellre den där tufft klimat gör oss tuffare. Sisu, liksom (sisu är den värsta klichén som finns, men det får bli till ett annat blogginlägg).
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.