Höghöjdsläger

Norges överlägsenhet är förbluffande. Inte bara spetskompetensen, utan bredden. Norge kunde ställa upp med två stafettlag i längdskidåkningens världscup i Sjusjøen som brädade finländarna både bland damerna och herrarna. De invididuella distanserna ska vi inte ens nämna, men de fem norska skidskyttarna som deltog och som alltså inte enbart fokuserar på skidlöpning var generellt sett bättre än finländarna.

Auch. Det är bara att hoppas att Juha Lallukka faktiskt, såsom landslagskamraterna hävdar, är en ensamvarg och att det inte pågår någon systematisk dopning i finsk skidåkning. För annars är det verkligen illa ställt.

Det är otroligt passé att i stil med Kari-Pekka Kyrö anklaga konkurrenterna för otillåtna metoder. Kyrö anklagade alltid norrmännen.
Svenskarna anklagar å sin sida alltid östeuropéerna. För dem är det svårt att acceptera att någon kan skida ifrån dem. Men på riktigt, ibland känns det som att skidåkningen skulle vara mer trovärdig efter några riktigt saftiga skandaler.

Cyklingen hade Festina-affären. Cofidis. Floyd Landis. Michael Rasmussen. Alberto Contador. Det rensade luften. Jag tror personligen att cykelsporten är renare än någonsin förut.

Läser som bäst David Millars självbiografi. Ni vet, snubben som åkte dit för EPO, medgav allt och gjorde en lyckad comeback. Något för vissa finska skidåkare att ta modell av, kanske?

Hur som helst, Millars bok öppnar ens ögon. Lite mer i alla fall, jag är ganska storögd och cynisk redan. Berättar delvis samma saker som exempelvis Finlands första riktiga cykelproffs Kari Myyrläinen berättade mig för flera år sedan: hur hans rumskompis bar omkring en egen läkarväska och injicerade sig själv med ”vitaminsprutor” i hotellrummet. Det är vad Millar beskriver som ”recovery”-procedurerna. (Själv utnyttjade Myyryläinen apotekarens hjälp när han fick intravenös dropp under kvällarna, då han kämpade sig igenom Vuelta a Espana med maginfluensa.)

Millar beskriver hur hans soigneur, ett slags massör plus inom proffscyklingen, först injicerade honom med järn och B-vitamin. Snart insåg han (det här var mot slutet av 1990-talet) att det krävs dopning för att vinna något. Stallkamraten Bobby Julich ansåg att EPO kan ”förvandla en åsna till ett fullblod” och legendariska Tony Rominger, tillfrågad om det går att vinna stora etapplopp utan dopning, svarade att det är ”omöjligt att tävla mot killar som går på EPO i tre veckor”.

Efter att ha fått en injektion är nästa steg lindrigare ämnen som kortison, efedrin, sedan amfetamin, hormoner, EPO. Samma, moraltanterna kallar det portteorin, fungerade inom finsk skidlöpning. Intravenös dropp för att försnabba återhämtningen, höghöjdstält, som numera förbjudits men som numera används i bland annat Norge. Grå zon, tror jag den salige Mika Myllylä kallade dessa metoder.

Vad är denna grå zon? När jag hade tandvärk en dag insåg jag att jag kunde välja mellan Burana, Motifene, Miranax, Voltaren och Arcoxia – antiinflammatoriska preparat som jag fått mig utskrivna på recept på grund av olika idrottsskador. Höjer de prestationsförmågan? I det avseendet att de minskar inflammation och värk, ja. De är tillåtna inom idrotten, precis som den omtalade astmamedicin, Symbicort, som tidernas kanske bästa skidåkare Marit Björgen använt. Symbicort är inte bara ett botemedel mot astma och därför fullt motiverat att använda för Björgen, utan också ett anaboliskt preparat. Som från 2012 i normala doser kan användas utan dispens av antidopningsmyndigheterna.

Varför skulle skidåkningen vara annorlunda än proffscyklingen? Det finns några orsaker: proffscyklisterna utsätts för betydligt tyngre påfrestningar. Tävlingarna är tyngre, längre och mer slitsamma och etapploppen varar betydligt längre än FIS löjliga ”Tour de Ski”. De större pengarna som är involverade leder till att cyklister pressas att ställa upp i tävlingar, fast de är slitna och ibland sjuka eller skadade (som Myyryläinens exempel ovan, även om det är tjugo år sedan, visar). Saker och ting har ändrats, främst för att cykelsporten är en föregångare vad gäller kampen mot dopning. Samtidigt har proffscyklingen skaffat sig ett rykte som är svårt att tvätta bort (till och med jag har flera gånger fått frågan om jag använt dopning när jag besökt en läkare). Tror inte FIS-bossarna vill se sådant. Av vilka en stor del är norrmän, konspirationsteoretiker till kännedom.

Men skidåkarna behöver syrekapacitet, precis som cyklister. I själva verket är absolut syrekapacitet ännu mera avgörande än i cykling, där syrekapacitet är den avgörande egenskapen endast i bergsetapper. Också där är det mera tröskelkapacitet, det vill säga förmågan att hålla en hög prestationsnivå i tjugo trettio minuter för att rycka ifrån i en brant bergssluttning som avgör. I en skidtävling, på hög höjd, med en kuperad bana, avgör syrekapacitet och förmågan att snabbt återhämta sig.

Syrekapacitet är främst en medfödd egenskap, som går att förbättra 10-20 procent genom träning. Inte hemskt mycket alltså. Ungefär lika mycket som den går att förbättra med EPO. Åsna. Fullblod.

Vanligt, första generationens EPO är dessutom gammaldags. Det finns hur många som helst nya, motsvarande preparat: artificiellt hemoglobin, preparat som enbart stimulerar kroppens egen EPO-produktion, femte generationens EPO. Orsaken till att det finns så många, moderna EPO, erythropoietinpreparat, är att det på grund av den åldrande befolkningen i västvärlden med blodtryckssjukdom, diabetes och andra andra sjukdomar finns ett allt större behov av läkemedel mot njurinsufficiens, vilket är just vad EPO är. En mångmiljardbusiness. Stackars antidopningstestare.

Men ingen kan längre dopa sig sådär som Johan Mühlegg gjorde när han fullständigt dominerade i OS 2002. Eller som Richard Virenque, när han bara åkte ifrån hela fältet och soloåkte genom bergen till etappseger i Tour de France. Men om en begåvad, välcoachad idrottare ligger en hårsmån från toppen kan en prestationshöjande effekt på 0,5 procent räcka till världsmästerskap och OS-guld.
Jösses jag har blivit cynisk. Men märkväl att jag inte har nämnt det norska cykelfenomenet en gång – hittills.

På tal om dopning, svensken Per Elofsson visade igen vilken struntmakare han blivit genom att koppla Lallukkas misstänkta, kom ihåg, han är bara misstänkt tills ADK:s övervakningskommitté behandlat bevismaterialet och hans genmäle, dopning till Lahtisskandalen. Jag har alltid undrat varför Per Elofsson lade av just då de första EPO-testerna infördes.

Cykling, Doping, skidor