Jag tror det bara är i Finland som det kan bli dagens största sportnyhet att landets bästa tennisspelare vinner ett set mot en av världens bästa tennisspelare. Jag kan se för mig rubrikerna i grannlandet Sverige: Robin Söderling vann ett set mot Federer. Bragdguldet, ingen omröstning.
Jag tror det bara är i Finland som det kan bli veckans största sportnyhet att en av landets mest talangfulla fotbollsspelare gör två mål i Bundesliga
. Det är inte ens som att det är något unikt: har folk glömt att Sami Hyypiä nyligen var Bayer Leverkusens stöttepelare och en av Bundesligas mer pålitliga mittbackar i flera år. I och för sig var det värt en nyhet redan när Teemu Pukki fick spela fem minuter i en match.
Varje morgon får vi läsa om att den och den ishockeyspelaren noterats för en assist i nattens NHL–omgång. Hurra.
Tennis. Fotboll. Ishockey. Golf. Alpint. Intressant att dessa medialt stora idrottsgrenar har en sak gemensamt – det rör sig stora pengar inom dem. En symbios, förstås.
Orientering. Rodd. Skidskytte. De här idrottsgrenarna når över nyhetströskeln endast om de har en lyskraftig superstjärna i stil med Minna Kauppi eller Kaisa Mäkäräinen. Tänk vilken hype det hade varit kring Mäkäräinen om hon vunnit VM och världscupen i alpint.
Nu kommer läsarkretsens ofrånkomliga motreaktion: men alpint är så mycket hårdare konkurrerat och där det mycket svårare att nå toppen. Jag köper inte alls argumentet. Skidskytte är jättestort i Centraleuropa.
Dessutom är jag konservativ. Jag älskar att titta på fotboll och ishockey, men för mig är den etablerade sanningen hundra procent ackurat: fotboll och ishockey är spel. En sport som, säg, cykling är stenhårda prestationsgrenar som kräver talang, hård träning och mental styrka (även om, medges, fotbollsproffsen och ishockeyproffsen numera är så pass yrkesmässiga att de sköter om sig själva och tränar för att vara i form).
Om Kjell Carlström och Jussi Veikkanen under den gångna säsongen var två av de cirka femhundra proffscyklister som tjänade sitt levebröd i ett av de tjugo World Tour–stallen motsvarar det ungefär att en ishockeyspelare är en av cirka sexhundra som ryms i en NHL-klubbs laguppställning. Mera sällan jag läser på text-tv att någon av dem assisterat sin stallkapten till en andra plats i en etapp någonstans i Europa – vilket torde motsvara att assistera ett mål i en jämn förlustmatch.
Enda gångerna cykling figurerar stort i finländska medier är när någon åkt dit för dopning. Men märkte någon att fler än hundra fotbollsspelare åkte dit för clenbuterol i U17-VM i Mexico tidigare i år? Nej, knappast, för internationella fotbollsförbundet FIFA sopade det under mattan med att förklara att de sannolikt fått i sig den förbjudna substansen via kontaminerat kött. Samtidigt är det världens skandal att Tour de France–vinnaren Alberto Contador ertappats för samma clenbuterol – som han säger sig ha fått i sig via kontaminerat kött. Så förutom att hajpa cashsporterna och ytterligare marginalisera marginalsporterna bidrar den etablerade sportjournalistiken i allra högsta grad till att förstärka stereotyper.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.