Höghöjdsläger

Washington Capitals innehar rekordet för den sämsta säsongen i NHL. Under sin första säsong 1974-1975 samlade Caps 8 segrar, förlorade 67 matcher samt spelade oavgjort 5 gånger (precis, det gick att spela oavgjort förr, minns någon?). Quebec Nordiques kom nära 1989-1990, då laget misstänktes för att förlora med avsikt mot slutet av säsongen för att säkerställa förstavalet i NHL-draften (tjena, Mats Sundin) – efter vilket NHL införde draftlotteriet. Då samlade Quebec 31 poäng genom 12 segrar, 61 förluster och 7 oavgjorda.

Columbus Blue Jackets är på väg att underskrida Quebecs saldo. Med den här takten samlar Columbus 27 poäng genom 11 segrar, 66 förluster och 5 förluster efter förlängning. Då är säsongen ändå två matcher längre än 1989-1990. Var det här säsongen som Columbus storsatsade och slutligen skulle slå igenom?

Blue Jackets är inte det enda laget som spelar dåligt. Anaheim och Calgary har redan gjort det svårt för sig att nå slutspelet.

Jag vet att Anaheim gjorde ungefär likadant förra NHL-säsongen: spelade som Quebec Nordiques 1989-1990 under första halvan av säsongen, för att sedan tända till och sluta fyra i den ytterst jämna västra konferensen. Men jag tror chefstränaren Randy Carlyle har all orsak att studera arbetsplatsannonserna.
Förra säsongen krävdes det 97 poäng för en slutspelsplats i västra konferensen. Efter att ha samlat 13 poäng på 15 matcher krävs det att Anaheim tar 84 poäng på de återstående 67 matcherna. Förutsätter exempelvis ett protokoll på 36 segrar – 19 förluster – 12 förluster i sudden death eller på straffar. Tufft – men inte ens det hade räckt senast, för Chicago hade 45 segrar och hade avancerat vid jämna poäng.

Jisses jag är trött på att höra finländska medier lägga ut om att det är Anaheims första kedja med Corey Perry, Bobby Ryan och Ryan Getzlaf som, enligt den etablerade sanningen, spelar ointresserat och slappt. Verkligheten: killarna spelar över tjugo minuter per match och då går det inte att getingsurra omkring som Niklas Hagman under hans bästa år som energispelare. Skyll då hellre på Randy Carlyle som låter dem spela på tok för mycket. Det är sant att deras krut har varit blött i år, men det beror också sannolikt på att motståndarna koncentrerar sig på att hålla dem i schack. För utöver första kedjan och Teemu Selänne är Anaheims offensiv ärtbösskaliber.

Selänne är inte heller så briljant som det ser ut genom blåvita linser. Han gör större delen av sina poäng i power play (framspelad av Perry eller Getzlaf). Saku Koivu har varit kass. Toni Lydman får bäst betyg av finländarna i mina ögon.
Men en stor orsak till Anaheims misär står mellan målstolparna. Emellanåt har Jonas Hiller storspelat, men ibland har han släppt så ofattbart billiga mål att jag undrar om han fortfarande lider av den svindel och det dubbelseende som tvingade honom att missa slutspelet i våras.

Calgary är i samma situation som Anaheim, även om deras slutspurt inte räckte till i våras. Flames har dock spelat en match mindre, med tanke på den matematiska modellen. Det intressanta här är vad som händer med finländarna, för något måste GM Jay Feaster göra. Calgary har redan placerat Niklas Hagman på waiver-listan, men det är knappast någon som vill ha honom för 3 miljoner dollar per år. Olli Jokinen, som för hundra år sedan presterade 39 mål och 97 poäng för Florida Panthers har aldrig funnit ett nytt hem efter att han separerades från Mike Keenan, Nordamerikas Raimo Summanen som av någon anledning älskade OJ. Miikka Kiprusoff då? Något lag som desperat behöver en målvakt? Jag hoppas verkligen han inte hamnar i något lag som Phoenix eller Columbus. Kiprusoff räddas av att han har en klausul i sitt kontrakt som gör att han kan stoppa en spelaraffär – men den klausulen löper ut efter den här säsongen.

Ishockey, NHL