Höghöjdsläger

Inte för att jag skulle betvivla Aino-Kaisa Saarinens förmåga att i det här skedet av sin karriär kunna lyssna på sin kropp och planera sin egen träning – och det gick väl hyfsat bra förra säsongen – men ex-skiddrottningens beslut att anlita Ismo Hämäläinen som tränare var klokt. Det brukar gå åt fanders när en självmedveten idrottare beslutar att spara överflödiga kostnader och förlita sig på sin egen kunskap.
Efter att hinderlöparen Jukka Keskisalo lade av samarbetet med Risto Ulmala och började sköta sin egen träning gick det utför med hans karriär. Inte för att det blivit så hemskt mycket bättre med, densamma, Ismo Hämäläinen, men vad kan en hinderlöpare vänta sig av en skidtränare?
Tom Söderdahl var en av världens bästa triathleter för fem sex år sedan och nudd på att ta en pallplacering i proffs-VM på Hawaii. Sedan beslöt han att sköta sin egen träning och endast konsultera sin tränare Seppo Nuuttila vid behov. Vill minnas att Nitti ruskade på huvudet när han hörde om Söderdahls träningsprogram och förutspådde att det inte slutar bra. Läste själv hans träningsdagbok på nätet. Sju timmars skidträningar varvade med 2.35 h löpning i stället för planerade 2 h för att han sprang vilse. På 1 500 m höjd, det sistnämnda. Följande höst gjorde Söderdahl sin sämsta tävling på Hawaii.
Grejen: utan en utomstående som ger objektiv feedback tappar en ambitiös idrottare konceptet på nolltid. Kör elva intervaller i stället för planerade tio för att det tionde blev lite dåligt, vilket resulterar i ännu sämre teknik och kvalitet i den elfte intervallen som dessutom sliter på kroppen mer än tänkt. Fokuserar för mycket på någon viss aspekt av tekniken och glömmer något annat som lärts in för hundra år sedan. Pushar inte sig själv till 110 procent, när hjärnan säger att det känns som 100 procent är max. Ändrar planerna när det går snett, vilket innebär att det går bara mera snett. Det är inte alltså som att uthållighetsträning skulle vara något slags högre naturvetenskap, såsom några vill göra det.
Gjorde själv min kanske bästa säsong i triathlon när Nuuttila planerade min träning och övervakade de flesta kontrollträningar. Om inte det var min bästa borde det med tanke på min prestationsförmåga ha varit det.
Efter det har jag planerat min egen träning, utgående från Nittis principer. Vilket ibland gått bra, ibland inte lika bra – och då av ovannämnda skäl. Vilket inte betyder att jag inte skulle ha järnkoll på allt som någon någonsin behöver veta om triathlonträning, utan snarare att spontanitet, impulsivitet, intuition, bekvämlighet, och framför allt tjurskallighet ofta går före förnuft.
Inte för det, jag brukar ofta tillämpa Marco Pantani, som spottade mot pulsmätare och dylika vetenskapligheter: ”cykling handlar om intuition”. Nå, jag använder pulsmätare och wattmätare.
För att återgå till huvudspåret tror jag att Saarinen gör en bättre säsong nu, med Hämäläinen som ansvarig tränare. Men hur han vid sidan om ska fixa Keskisalos träning vet jag inte. Dags för Keskisalo att göra ett tränarbyte, kanske?

aino-kaisa saarinen, Cykling, skidor, triathlon