Presentationen av nästa års Tour de Francevar en besvikelse för cykelfans, som vill se brutala bergspass, svett, blod och tårar. Med nio flacka etapper och bara fem rena bergsetapper kommer det att bli mycket klungcykling, massprinter och förutsägbara etapper. Avgörandet kommer sannolikt att ske på de nästan hundra kilometrarna tempocykling.
Tour de France-direktören Christian Prudhomme har tydligen velat:
– Hålla tätstriden i sammandraget öppen så länge som möjligt. I somras lyckades Prudhomme perfekt i det här avseendet, då Cadel Evans tog ledartröjan först efter den nästsista etappen, ett tempolopp i Grenoble. Rena mardrömsscenariot är en upprepning av förra vårens Giro d’Italia, när Alberto Contador i praktiken säkrade totalsegern på den första bergsetappen. Nästa år är de sextonde och sjuttonde etapperna av tjugo de svåraste bergsetapperna och efter det väntar ännu ett tempolopp dagen före målgång i Paris.
– Ge en chans till baroudeurs, som vågar sig på djärva utbrytningar. Etapp 12 är exempelvis perfekt för en djärv utbrytning á la Thor Hushovd eller Thomas Voeckler. I somras sågs ovanligt många lyckade utbrytningar och Voeckler klamrade sig fast vid ledartröjan som han erövrat efter en utbrytning.
– Slippa dopningsskandaler. Just det. Omänskligt tunga bergsetapper lockar till mera dopning och det är också då som cyklister potentiellt kan dra mera nytta av dopning. Bergsetapper kräver mera syrekapacitet, särskilt om de (som i nästa års Giro d’Italia) går till höjder 1500-3000 meter över havet.
Alberto Contadors fantomklättring uppför Verbier 2009 var den mest suveräna uppvisning en cyklist någonsin presterat. Bloggen sportsscientist.com räknade ut att Contadors rekordfart krävde en effekt på 6,78 watt per kg.
Under de två senaste tourerna har ingen varit nära 6,2 w/kg. Ett tecken på att det intensifierade antidopningsarbetet och det biologiska passet minskat fusket. Den ökända EPO-doktorn Michele Ferrari sade i tiderna att 6,7 watt per kg är den magiska siffran, en person som klarar det kan vinna touren.
Klockan talar samma språk: i somras attackerade Contador under den tredje sista etappen som slutade på legendariska Alpe d’Huez, men tröttnade och slutade tvåa på den etappen. Hans tid uppför den 13,8 km långa stigningen mot toppen av Alpe d’Huez var 41.30 – att jämföra med Marco Pantanis omänskliga rekordtid från 1997, 37.35. Dagens snabbaste var Samuel Sanchez på 41.21.
Marco Pantanis rekordtid från 1998 uppför en av de tuffaste stigningarna i Pyrenéerna, Plateau du Beille, är 43.30. Etappvinnaren Jelle Vanendert klarade den i somras på 46.05. Contador som tillsammans med Michael Rasmussen klarade den på 44.17 år 2007 tog 46.05 på sig.
Ironiskt nog utgjorde just tvekampen mellan Rasmussen och Contador en av de mest dramatiska och händelserika tourerna i mannaminne. Tills det kom fram att Rasmussen gömt sig för antidopningsmyndigheterna och smugglat EPO och han blev avstängd.
Det kommer att bli allt färre sådant, och mera det som vi såg i somras. Favoriterna hålls samlade i bergen, ingen har kapacitet att skapa tillräckliga luckor, och slutställningen avgörs i tempoloppen.
Jag är personligen en vän av tempolopp. Men när det gäller stora etapplopp tycker jag de ska avgöras i bergen, inte i tempolopp. Cadel Evans seger i somras var så antiklimax som en Grand Tour kan bli.