Mona-Lisa Malvalehto har många gånger övertygat i sprintkvalheaten, men sällan orkat ända till slut. I Liberec var hon alldeles suverän – på en 850 m lång bana. Inte ens Tour de Ski-dominanten Justyna Kowalczyk hade en chans. Malvalehto bröt därmed en två års svit utan segrar i världscupen för Finland.
Men sakta i backarna med VM-spekulationerna. Trots att sprinterna i VM går på klassisk stil som Malvalehto (precis som 99 % av finländarna) behärskar bättre än skate, tror jag inte hon har uthålligheten som krävs för medalj i VM.
I sitt nuvarande format, där sprinterna är 1,2-1,3 km för damerna och 1,4-1,5 km för herrarna med försöksheat, kvartsfinaler och semifinaler före finalpasset är det allt annat än sprint. Mer än ren snabbhet handlar det om fartuthållighet och förmåga att återhämta sig. Skiljer sig inte mycket från egenskaperna som krävs för 5 km, inte minst som VM-banorna, så som den kommande i Val di Fiemme, brukar ha hyfsat svår profil. I och för sig är inte 850 m med flera heat någon direkt sprintsträcka heller, i den bemärkelse som är bekant från friidrott och varför inte bancykel.
Det väcker förstås den relevanta frågan om sprinter borde vara riktiga sprinter, eller om det bara ska vara en snabbdistans. Min personliga åsikt är den senare, ju tyngre bana desto bättre. Publikvänligt får det vara, men knappast saknar vare sig skidåkarna själva eller skidpubliken 200 meters sprinter.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.