OS-guldet i damernas linjelopp gick absolut till rätt adress. Marianne Vos som dominerat damernas cykelsport de senaste åren har alltför många VM-silver för att det ska vara helt rättvist. Med dominerat cykelsporten menar jag inte dominerat landsvägscykel, utan landsväg, cyclocross, bana, endagsklassiker, etapplopp, allt vad holländskan tagit sig för har hon lyckats med. Utom att vinna OS-guld på landsväg, eller vinna VM-guld sedan 2006. Fem raka VM-silver säger en hel del om motståndarnas taktik: hela världen mot Holland och Vos.
Vos var den som gjorde att utbrytarkvartetten, senare -trion, kunde hålla avståndet till huvudklungan. I slutspurten hade Lizzie Armitstead och Olga Zabelinskaja ingen chans. Zabelinskaja försökte inte ens spurta, utan ledde de två andra in på upploppet och nöjde sig med brons. Grym respekt för Vos.
Pia Sundstedt höll sig bra framme i tätklungan och såg riktigt skarp ut. Noterade ni att Sundstedt i äkta Marco Pantani-stil cyklade med händerna nere på bockhornen uppför stigningen Box Hill, som damerna rundade sex gånger?
Tyvärr råkade hon befinna sig bakom en kollision och tappade känningen till täten just innan Vos gjorde sitt avgörande ryck. Ingen kunde ha rått på Vos en dag som denna, men hon kunde mycket väl ha kommit med i utbrytningen och slagits om medaljerna.
Men också Sundstedt förtjänar grym respekt för att ha återvänt till så hög nivå i landsvägscykel efter flera år i terrängcykling, som, med all respekt, inte är närapå lika hårt konkurrerad som landsvägscykling.
Sundstedt led också av en skada som inte fått hemskt mycket uppmärksamhet i offentligheten. Hon led av en sällsynt förträngning av höftartären, som drabbar tävlingscyklister på grund av höftböjarmuskelns upprepade irritation på artärväggen i kraftigt framåtlutad position. Endofibrosis heter det om du vill googla — men det är så sällsynt att det knappt ens finns någon information på nätet!
Hon genomgick en operation hösten 2010 som sannolikt räddade hennes karriär. Tror inte hon skulle varit med i OS annars. Svårt att prestera maximalt om ena benet går på mjölksyra hela tiden.
Hur vet jag sånt? Bland annat för att jag själv genomgick motsvarande operation, dock i vänstra, inte högra som i Sundstedts fall, sidan, för några år sedan. Räddade min anspråkslösa triathlonkarriär. Första i Finland. Min läkare snackade om att han hade ett annat motsvarande fall, en ”kvinnlig elitcyklist”, utan att bryta sin tystnadsplikt. Visste ju redan då att han måste snacka om Sundstedt, för det finns inte så hemskt många kvinnliga elitcyklister i Finland. Åtminstone inte såna som utövat sin gren i tillräckligt många år för att det ska uppstå en dylik förträngning (krävs >100 000 km).
Sundstedt blev slutligen opererad i Holland, vill jag minnas. Några andra har också efter mig blivit opererade i Finland. Nuförtiden har dom till och med satt i system en testprocedur i Helsingin Urheilulääkäriasema (textreklam, sorry, men jag tror inte nån annan har utrustningen och kunskapen som krävs).
Vad har allt detta med Sundsteds linjelopp att göra? Nå, med tanke på att jag kände mig som OS-guldmedaljör när jag gjorde comeback i triathlon efter att ha haft en kirurg klippa och skära i min höftartär har jag den största respekten för att Sundstedt tävlar i världseliten efter ett likadant ingrepp.
Kan ju bara önska lycka till i onsdagens tempolopp. Sundstedt har bara oturen att starta till andra av alla – men med lite tur börjar det regna senare på eftermiddagen.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.