Höghöjdsläger

Adolf Hitler ville att OS-idrottarna i Berlin 1936 skulle hälsa honom. Heil, liksom.
För konståkaren Laura Lepistö räckte det förmodligen med att framträda på isen framför Nordkoreas nya ledare Kim Jong-un och hans närmaste krets. Vem vet, kanske hade arrangörerna av den internationella Paektusan-konståkningsgalan släpat Kim Jong-uns far Kim Jong-ils balsamerade kropp till arenan också. Ni vet, Kim, gubben som hade fyllt sjuttio år i dag torsdag om han inte till nationens stora sorg gått bort nyligen. Miljoner grät. Fast det i själva verket är Kim som folket har att tacka för att miljoner dör i svält eller ruttnar bort på fånglägren. Hans födelsedag är dock fortfarande en stor händelse i den isolerade diktaturen, där sådant som personbilar och mobiltelefoner är en lyx som endast är unnade en utvald elit. En sjuk personkult som grundar sig på hjärntvätt och förtryck, och som Lepistö valde att stödja.

Det är en svår gränsdragning, det där med politik och idrott. Vanligtvis är det bäst att hålla politik utanför idrotten.
Det var ett gränsfall när IOK beviljade Kina sommar-OS 2008. Det är ett gränsfall när IIHF låter Vitryssland ordna hockey-VM 2014. Ofta är det dock det bästa sättet att understöda demokratiseringsprocessen att involvera icke-demokratiska länder i det internationella samfundets umgänge.

Nordkorea har fått delta i internationella idrottsevenemang, så som fotbolls-VM (vem minns inte de smått komiska nyheterna om hur Nordkorea anställt skådespelare som ”supportrar” och uppgifterna om att Kim Jong-il själv gav instruktioner till lagets tränare via en osynlig mobiltelefon?). Det är väl ok.

Men en internationell konståkningsgala för en sluten publik i Nordkorea känns lite smaklöst. Undrar hur Laura Lepistö har mage att framträda inför gräddan av det nordkoreanska samhället, som lever fett på västerländsk kultur och lyx samtidigt som landets invånare svälter. Ändå var det där Lepistö, tillsammans med ryska, bulgariska, kinesiska och franska konståkare valde att göra sin comeback inför publik efter en lång skadeperiod.

Tyckte redan det var ganska magstarkt att cyklisten Pia Sundstedt valde att delta i ett UCI-sanktionerat lopp i Syrien i oktober, samtidigt som landets president Bashar al-Assad slaktade sitt folk som vågade resa sig mot honom. Det var dock acceptabelt, på det viset att Sundstedt behövde UCI-poängen för att kvalificera sig för London-OS. Lepistö har väl ingen särskild sportslig orsak att tävla i Nordkorea. Ger väl bra betalt förstås.