Ni kanske har hört den stendumma vitsen: vad heter Norges sämsta skidåkare? Jo, Inge Glid. Nu går det att vända om skämtet till: vad heter Norges bästa skidåkare? Inge Fäste.
Trenden inom den klassiska skidåkningen går mot att använda mindre och mindre fäste och satsa mer på parstakning och överkropp. Det är en trend som varit tydlig inom några år redan och som blivit allt mer uppenbar den här säsongen
Redan i världscupstarten i Ruka sågs många av toppåkarna slinta uppför de mördande uppförsbackarna. Många av finländarna hade fäste som järnspett i uppförsbackarna, men klagade över att det inte löpte någonstans på rakorna och utför. Det känns som att finländarna generellt sett kör en alltför konservativ vallningstaktik.
Det var förbluffande att se Dario Cologna och Petter Northug pusha sig uppför backarna i Davos med parstakning. De valde att köra helt utan fäste och satsa på parstakning. De fick se sig slagna, men på flackare banor kommer taktiken att bära mer frukt.
I långloppen som ofta har lite mindre kuperad terräng kör toppnamnen ofta utan fäste. Vasaloppet har i åratal varit parstakning från start till mål.
Det kräver förstås massvis med styrka i överkroppen. Sami Jauhojärvi medgav i Davos att han inte har krut att parstaka sig uppför och då är det bäst att ta det säkra före det osäkra.
Det blir intressant att se hur skidsporten utvecklas framöver. Sannolikt blir det en tydligare indelning mellan klassiska specialister som måste ha stark överkropp och skatespecialister som måste ha starka benmuskler.
De som ska klara sig i klassiskt får lov att köra en massa bänkpress och parstakning under sommaren. Det är svårt att säga om det är bra eller dåligt för sporten, men ett dramaturgiskt moment försvinner när vallningens betydelse minskar. Det öppnar teoretiskt för framgångar för skidåkare från länder med mindre resurser än, säg, Norge.