När jag började med triathlon för väldigt, väldigt länge sedan var det inte ovanligt att det var färre än tjugo deltagare i FM. Legendariska Finntriathlon i Jorois samlade 150-200 deltagare, tills arrangörerna tröttnade och bröt en tjugoårig tradition av årliga halvdistanstävlingar i Savolax.
Sommarens Finntriathlon blev fullbokat med tusen deltagare redan i vintras. Det icke officiella evenemanget Vantaa Triathlon som ordnades i början av juni drog hundratals deltagare till Hanaböle Träsk i Vanda – av vilka cirka 200 deltog i den så kallade olympiska distansen. En del av dem satsar seriöst, andra är motionärer som vill pröva någonting annorlunda.
Det är beskrivande för triathlonboomen att jag då jag på lördagen var och simmade i Hanaböle Träsk med en kompis kolliderade med en annan simmare i våtdräkt. Det börjar kännas som folkvimmel. Det är förstås kul med större uppslutning, men samtidigt var det också roligt när triathlon var en egen grej för den lilla kretsen av insatta.
Jag misstänker att vår triathlonutövande minister Alexander Stubb har mer än bara lite med saken att göra. Hans exempel har fått många att fatta intresse för triathlon och inse att det inte är en övermänsklig gren. Det heter att vem som helst kan löpa ett marathon, men lika sant är det att vem som helst kan genomföra ett triathlon. Det som skrämmer nybörjare är väl främst simningen, men jag har sällan hört om att någon drunknat i ett triathlonlopp. Det är i praktiken omöjligt om inte det är orkan, eftersom våtdräkten håller en flytande. Farten är sedan en annan sak, det är inte vem som helst som kör ett fullångt triathlon under nio timmar.
I och för sig följer Finland en global trend. Ute i Europa måste du anmäla dig typ ett år i förväg om du vill vara med i något av de stora Ironman-loppen, trots att startavgifterna redan nått hisnande belopp. Det är alltså frågan om summor på 500-800 euro. Till skillnad från masslopp i marathon kan det inte vara hemskt många i en simstart, 2 500 på en gång i vattnet som det brukar vara i exempelvis Nice är helt tillräckligt. Jag har själv fastnat för Challenge-serien, som känns lite mindre kommersiell och mer sympatisk än amerikanska WTC:s Ironman.
I slutet av maj gjorde jag själv min första tävling efter att ha dragits med en hälskada som satte stopp för löpning förra säsongen, i Barcelona. Simmningen var obeskrivligt svår på grund av tre meter höga vågor, cyklingen var backig, tung och framför allt långsam på grund av tekniska utförsbackar, lårmusklerna blev på grund av matchoavanan rejält ömma under löpningen – men det var så roligt. Insåg att det är det jag vill göra så länge jag lever och min kropp håller. Pröva gärna. Börja med en kort distans. Men känn dig varnad: det är som en drog. Du kan bli biten.