Höghöjdsläger

Madrid erbjöd ett budget-OS, Istanbuls argument var att Främre Asien stod i tur att ordna OS – men sist och slutligen var Tokyo det enda realistiska alternativet för OS 2020. Till och med den ända in i benmärgen korrumperade internationella olympiska kommittén insåg detta.

Budget-OS går tyvärr inte hem hos den olympiska kommitténs medlemmar, som främst tar i beaktan kommersiella intressen. Asiens marknad växer ständigt, vilket gör att Japan, Sydkorea och Kina är omtyckta värdar för stortävlingar. Istanbuls förhoppningar raserades slutligen på grund av oroligheterna i kurdområdena och kriget i grannlandet Syrien. Terrorhot och våld är dålig business.

Tokyo har fördelen av att ha rutin av att ordna stortävingar och färdiga anläggningar. Japans huvudstad skulle till och med ha haft färdiga arenor ifall IOK fått för sig att återinföra baseball och softball på OS-programmet. (Fråga gärna en atenare vad dom haft för nytta av OS-baseballstadion).

Det spekuleras om att arabländerna inte ställde sig bakom Istanbuls ansökan, eftersom de vill ordna följande OS 2024. Räkna därför med att Qatar eller Förenade Arabemiratet står värd 2024. Oljeshejkerna har förut visat att det kvittar om det inte finns någon idrottskultur att tala om, då det finns oljepengar för att bygga skrytarenor. Fotbolls-VM i Qatar 2022 blir ytterligare ett exempel på oljestaternas storhetsvansinne.

Internationella fotbollsförbundet Fifa och IOK följer trofast pengarna. Hur tokigt det än kan bli – som att ordna fotbolls-VM och OS i länder som Brasilien och Sydafrika, som totalt saknar erforderlig infrastruktur och som egentligen inte har råd med värdskapet. Mycket sannolikt har bruna kuvert utväxlats när IOK beslöt om Rio-OS 2016.

Det primära kriteriet för att få ordna stortävlingar som fotbolls-VM och OS borde vara att landet har infrastruktur och arenor i stort sett färdiga, eller åtminstone en plan för att använda dem också efter att idrottsfesten är förbi. London-OS var ett lyckat evenemang i det avseendet, att arrangörskommittén och de lokala myndigheterna planerat för att utnyttja OS-strukturerna också efter att den olympiska elden slocknat. Fotbolls-VM i Tyskland var också lyckat, då det faktiskt finns användning för de renoverade och nybyggda fotbollsarenorna.

Aten-OS, Sydafrika-VM, Peking-OS är å andra sidan värsta skräckexemplen på hur det kan gå. Ungefär hälften av invånarna i Sydafrika lever under fattigdomsgränsen och gläder sig knappast över de fina fotbollsarenorna, som för det mesta står oanvända. Kina vräkte hundratusentals människor för att bygga den praktfyllda friidrottsarenan för OS, som nu står övergiven. Jag behöver knappast påminna om hur det står till för Grekland.

Fotbolls-VM i Brasilien kan bli en veritabel katastrof, med tanke på alla motgångar och förseningar som arrangörerna drabbats av under förberedelserna. Värdskapet för stortävlingarna borde inte fungera som ett argument för att konstruera infrastruktur, i synnerhet i länder som egentligen inte har råd till det.

I det här avseendet kan Tokyo vara en exemplarisk värd. Finland har ju också en hyfsad tradition i Tokyo. Pauli Nevala vann OS-guld i spjutkastning 1964 och Kimmo Kinnunen tog VM-guld i samma stad 1991. Pentti Linnosvuo och Väinö Markkanen vann också OS-guld, i skytte.

Överlag borde OS-programmet krympas. Det är alldeles för stort, alldeles för kommersialiserat och alldeles för artificiellt. Litet kan också vara vackert, något att tänka på när ni beundrar miljardbyggena i Sotji i vinter.