Efter fjolårets ensidiga tillställning i Frankrike unnar jag ingen segern i Giro d’Italia mer än Vincenzo Nibali. Under förra sommarens Tour de France förde italienaren förgäves en kamp mot väderkvarnarna, då han i praktiken ensam försökte utmana Team Skys övermäktiga lag.
Bradley Wiggins stall Sky kontrollerade hur enkelt som helst hela det tre veckor långa loppet, då fjolårets bana dessutom var som gjord för passiv taktik. Giro d’Italia har alltid varit annorlunda än touren, med branta motlut, ännu brantare utförsbackar, smala, smutsiga och slingriga vägar och nyckfullt väder – som snövädret i helgen visade.
Jag hade mina tvivel inför girot, även om jag såg Bradley Wiggins som klar favorit. De första bergsetapperna visade att Wiggins fortfarande inte är tillräckligt vass i de riktigt branta uppförsbackarna – precis som vi såg redan i Vuelta a Espana 2011. För att inte tala om hans utförsåkning, som förde tankarna till touren 2011 och Andy Schleck. Det var trist att han drabbades av luftvägsinfektion, men jag har på känn att girot ändå var en munsbit för svårtuggad för honom.
Kan någon fortfarande utmana Nibali? Helt säkert, för girot är som sagt nyckfullt. Svåra etapper kvarstår, med bland annat fredagens Passo Stelvio och lördagens Passo Giau. För att inte tala om bergstempot på torsdag, där tvåan i sammandraget Cadel Evans säkert hoppas knipa några sekunder. Evans som för övrigt är i överraskande bra form så här års.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.