Höghöjdsläger

Usain Bolt återupprättade sig som världens främsta sprinter när han i suverän stil löpte hem både 100 meter och 200 meter i OS. Hade till och med tid att sakta in, titta åt sidan och hyscha tvivlarna med sitt finger framför munnen när han anförde Jamaica till en trippelseger på 200 meter.

Bolt löper fortare än någon steroidstinn DDR-löpare eller Ben Johnson någonsin gjorde. Ändå blev han rasande när sprinterlegenden Carl Lewis ifrågasatte hans resultat och Jamaicas antidopningssystem och hävdade att nuförtiden är dopningstesterna bättre och friidrotten renare än nånsin förut.

Är den det? Eller är doparna bara slugare och bättre försedda än förut?

Bolts lagkamrat Yohan Blake och några andra jamaicanska löpare blev avstängda för tre månader efter att ha testat positivt för ett förbjudet stimulerande preparat år 2009, så det är inte som att jamaicanerna på något vis är några helgon. Det visar att de åtminstone är beredda att använda vad som helst som är tillåtet.

Alla vill förstås tro att Bolt är ren, precis som alla ville tro att Marion Jones och Lance Armstrong var rena. Ingen av dessa tre suveräna idrottare har avgett ett positivt dopningsprov, Armstrong är bara misstänkt och Bolt har inte gjort annat för att vara suspekt än löpt övermänskligt fort.

Många tror att Bolt inte är dopad för att han inte ser ut som de klassiska steroidmonstren på 1990-talet. Men han löper ändå fortare än någon av dem.

Bolts rådgivare Angel Heredia var ett av nyckelvittnen i rättegången mot Victor Conte och Balco-labbet som också blev Marion Jones fall, uppger Muscle Week som sannolikt har koll på det där med steroider. Conte sade förresten nyligen till The Times att han tror att 60 procent av toppidrottarna i London-OS är dopade. Låter cyniskt och kan vara i överkant, men Conte borde ha ganska bra koll på läget.

Det har gjorts många märkvärdiga resultat i London-OS. USA:s damer förpassade DDR:s (!) urgamla världsrekord på 4*100 m till historien med en halv sekunds marginal. Ankarsträckan löptes av Carmelita Jeter, som för övrigt är familjevän med sportagenten Mark Block – som för tillfället avtjänar en tio års avstängning på grund av sin roll Balco-härvan.

David Rudisha löpte ett alldeles fantastiskt världsrekord på 800 meter: 1.40,91, första gången som någon löpt under 1.41. Rudisha gjorde det som ingen borde kunna göra – löpte ett världsrekord på medeldistans i en värdetävling, utan hare, helt solo från start till mål.

Den kända svenska antidopningsforskaren Bengt Saltin som studerat kenyanska löpares blodvärden har kommit fram till att de har förhöjda hemoglobinvärden fast de vistats på havsnivå. Det närmaste dopningslabbet från det område där Kenyas distanslöpare tränar i sitt hemland ligger i Tunisien, ett annat i Kapstaden. Misstänker de inte blir dopningstestade alltför ofta och det samma gäller Eritreas och Etiopiens löpare.

Någon kanske vill hävda att östafrikanerna har förhöjda blodvärden för att de bor på hög höjd. Det är en felaktig uppfattning. Ett stort antal studier visar att de positiva effekterna på syrekapaciteten av vistelse och träning på höghöjd är endast temporära.

Har någon annan tänkt på att internationella friidrottsförbundet IAAF inte har motsvarande hemoglobingränser som internationella skidförbundet FIS och internationella cykelunionen UCI? Misstänker Rudisha och ett antal andra elitlöpare skulle ha svårt att få starttillstånd i ett skidlopp.

Turkiskan Gamze Bulut löpte OS-silver på 1 500 meter och förbättrade sitt personbästa med hyfsade 17 sekunder. Inte pjåkigt. OS-vinnaren, landsmaninnan Aslı Çakır Alptekin, som för övrigt avtjänade en tvåårig avstängning för dopning 2004-2006, nöjde sig med att hyvla 6 sekunder av sitt personbästa.

Det känns lite orättvist att den enda OS-atleten som på allvar blivit ifrågasatt i offentligheten är den sextonåriga kinesiska simmerskan Ye Shinwe som satte ett fantastiskt nytt världsrekord på mördarsträckan 400 meter medley. Folk vill inte att häftiga Usain Bolt, sympatiska och söta Missy Franklin, historiska Michael Phelps, eller vackert galopperande David Rudisha är dopade. Men en kines är en annan sak. Kineserna är ju alltid dopade. De har åkt dit förut. Som om inte USA-sprintrar åkt dit förut och amerikanerna har sannolikt fördelen av en mycket mera avancerad läkemedelsindustri.

Det är ju inte som att någon av OS-guldmedaljörerna nått så långt enbart med dopning, eller som att skillnaden mellan en finländsk 10,50-sprinter och en jamaicansk 9,70-sprinter är dopning. Det handlar framför allt om mängden utövare, talang, gener, yttre omständigheter, träningskunskap och målmedveten träning.

Olika studier har visat att västafrikaner och deras ättlingar i Karibien och Nordamerika, d.v.s. de amerikaner vars förfäder skeppades över till den nya världen som slavar, har högre nivåer av testosteron och högre andelar av snabba, explosiva muskelceller än vithyade européer och deras ättlingar i Nordamerika. Studier som sökt förklara östafrikanernas suveränitet på löparbanorna har funnit att det främst beror på deras lätta benbyggnad och effektiva, ekonomiska löpsteg.

De amerikanska universitetens träningssystem är suveräna för att ta fram simmare och friidrottare och de har dessutom en väldig volym av utövare. Kina har förstås ännu större juniormassor att förädla till toppidrottare och har i äkta åttiotalssocialistanda satsat fantasibelopp på toppidrott.

Dopning kan dock vara det som gör skillnaden mellan att en löper 100 m på 9,63 och en annan på 9,98. Eller, eventuellt, skulle ordningen i mål vara densamma – men med sämre tider. Men publiken och sponsorerna vill ju ha rekordtider och allt galnare prestationer. Så en hel värld hoppas och vill tro att Bolt och de andra fantomsegrarna är rena.

Doping, Dopning, Friidrott, London-OS, OS, Simning