Höghöjdsläger

Jag ställde mig kritisk till årets Tour de France genast som tourchefen Christian Prudhomme presenterade rutten förra hösten. Över hundra kilometer tempo och bara tre bergsetapper med målgång på bergstoppen. Tråkigt, fantasilöst och upplagt för en ny Cadel Evans-taktikseger.
Ännu mer övertygad om att det blir tidernas tråkigaste Tour de France blev jag när nyheten kom ut om att Andy Schleck missar touren på grund av en fraktur i bäckenbenet. Inte för att han hade haft någon chans att vinna, han hade förlorat för mycket tid i tempoloppen och det hade funnits för få tillfällen att rycka ifrån i bergen.
Upplagt för en tvekamp mellan Evans och Bradley Wiggins, som är i ruskigt bra form. Väldigt underhållande att se vem av dem som klockar bästa tiderna i tempoloppen.
Det är bara det att Wiggins är i så rysligt bra form i tempo att Evans blir tvingad att ta initiativ i bergen. Något han sannerligen inte är känd för – i fjol bara skuggade han bröderna Schleck och litade på sin överlägsna tempoform. Det fungerade. Men nu är Evans själv i den situationen att han kommer att förlora mot Wiggins om han inte skaffar sig en fördel i bergen.
För Wiggins räcker det med att han inte förlorar tid i bergen. I touruppvärmningen Criterium du Dauphine förlorade Evans 1.43 åt Wiggins i ett 53 km långt tempolopp.
För att inte nämna vad de andra aspiranterna på totalsegern måste göra. Vincenzo Nibali förlorade i samma temmpolopp 3.31 åt Wiggins.
Förstås kan vad som helst hända. Wiggins var i bra form även i fjol, men kraschade ut ur touren. Dessutom är jag fortfarande fundersam över om inte Mark Cavendishs ankomst till Team Sky kommer att blanda om i koncepterna. Det är inte många stall som lyckats med konststycket att ta både poängtröjan och gula tröjan. Både Cavendish och Wiggins behöver hela laget bakom sig.