Höghöjdsläger

Landsvägs-FM i Lieto förra helgen var finsk landsvägscykling i ett nötskal. Lite amatörmässigt men smågulligt.
Den arrangerande föreningen Team Velo Cycling anhöll om att få arrangera FM en vecka tidigare än den internationella tidpunkten för nationella mästerskap och Cykelunionen beviljade det med glädje.

Resultatet var att det inte delades ut några UCI-poäng och flera av de finländska toppnamnen lyste med sin frånvaro. Exempelvis saknades hela TWD-Länkens lag i herrarnas FM, då exempelvis Paavo Paajanen deltog i belgiska endagsloppet Flèche Ardennaise samma dag som herrarnas elit körde linjelopp i Lieto, medan bland annat Sami Tiainen körde etapploppet Saaremaa Velotour. Inte heller Finlands för närvarande enda World Tour-proffs Jussi Veikkanen fanns med. I och för sig inte första gången FM ordnas vid ”fel” tidpunkt.

Proffset Matti Helminen som till vardags cyklar för belgiska Landbouwkreditiet vann i suverän stil fredagens tempolopp, men var förstås en märkt man under söndagens linjelopp. Skrällnamnet Jarkko Niemi slank iväg till seger och FM-guld.
Jag är förstås fel person att uttala mig, för jag som triathlet är alldeles för dieselmotor för att kunna hävda mig i linjelopp. Men på basis av vad jag hört och hur resultatlistorna ser ut cyklade eliten helt för passivt och mest kollade bara vad Matti Helminen har för sig. Ganska många som var överraskade då Niemi sedan vann, men han förtjänar all respekt.

Bland damerna saknades Finlands enda riktigt tuffa internationella cyklist, då Pia Sundstedt valde att tävla i EM i terrängcykel i Tjeckien. Få kan väl klandra henne. Gick ju hyfsat också: guld i suverän stil. Det handlar alltså om marathonsträcka, som inte är en OS-gren, ifall det var oklart för någon. Om hon var lika överlägsen på kortare MTB-distanser skulle hon knappast tävla i London-OS på landsvägen, utan i terrängen.
I stället vann lovande Lotta Lepistö linjeloppet, medan veteranen Anne Palm tog hem tempoloppet. Uhm. Andra och tredje plats belades av två triathleter, Venla Koivula och Merja Kiviranta. All heder till dem, men det säger något om bredden bland damerna i finländsk cykling.

Det är förstås vare sig Helminens, Lepistös, Palms eller i synnerhet Niemis fel att flera av proffsen inte deltog. FM-guldet är lika mycket värt ändå. Dessutom är Helminen sannolikt Finlands bästa tempocyklist, så han hade vunnit ändå. En annan sak är sedan att det med tanke på den finländska cykelsportens utveckling skulle vara bra att de unga, nationella cyklisterna skulle få mäta sig med riktiga proffs och inte bara äldre, nationella cyklister.

Både på lördagen, söndagen och måndagen letade jag förgäves efter FM-resultaten i våra största dagstidningar. Nix. Inget. Någon sade att resultaten hade funnits på Yles text-tv (vad skulle vi år 2012 göra utan text-tv, som fungerar som bäst via nätet på mobilen?) men annars var det ganska tyst. Inte ens en notis någonstans. Cykelunionen kunde förstås inte bry sig mindre än att skriva ett pressmeddelande och arrangörerna försvarade sig med att de inte hade tid. Typiskt cykelfolket. Tror de att sportreportrarna i snitt lägger mer än två fingrar i kors för att få resultaten från cykel-FM? Jag menar inte att resultaten inte gick att hitta för den som ville se dem, samma dag fanns på de på Team Velo Cyclings hemsidor. Men då kunde det inte ha varit för mycket begärt att mejla dem till nyhetsbyrån FNB och direkt till dagstidningarnas redaktioner, va? Tillsammans med en kort kommentar av vinnaren? Hade kanske blivit en notis i nästa dags tidning? Kanske gjort gott för cykelsportens synlighet i Finland?

Annars var arrangemangen superba. En triathlet med flamingoben så som undertecknad är tacksam för att profilen på tempobanan var flack. Men cykelfolket borde lite tänka över hur de kan befrämja och utveckla sin sport på bästa vis.