Höghöjdsläger

Flera NHL-spelare använder steroider och stimulerande droger. Det påstår Georges Laraque i sin nya ”skandalbok”. Jaha.
Det här slår bland annat Iltalehti upp i helgens tidning. Men vad är det som är nytt?
Ungefär samma saker skrev Finlands egna pugilist Sami Helenius i sin läsvärda självbiografi för flera år sedan. Att vissa NHL-slagskämpar pumpade sig fulla med efedrin och amfetamin och hoppade ut på isen med fingrar darrande av adrenalrushen och ögon stora som tefat.
För ett antal år sedan uttalade sig Teemu Selänne om att han ibland känner sig smått orolig ute på isen för att flera av NHL-spelarna överdoserar stimulerande droger och blir hyperaggressiva. Surrar omkring och tacklar utan att se sig för.

Internationella antidopningsbyrån Wadas kanadensiska ex-chef Dick Pound kritiserade ofta NHL:s obefintliga antidopningsprogram och hyllar nu Laraques bok. Precis som de andra proffsligorna i Nordamerika testar NHL i praktiken inte alls sina spelare.
Laraque kan förstås snacka strunt för att hajpa sin bok. Men baseballspelaren Jose Canseco medgav ju i sin bok 2005 att han använt anabola steroider och hävdade att 85 procent av major league-spelarna dopar. Han namngav bland annat Mark McGwire och Rafael Palmeiro, som först nekade till att ha dopat sig – men senare åkte dit. Laraque kunde förstås ha höjt sin trovärdighet med typ 100 procent om han medgett att han själv dopat. Men kanske han var den enda hederliga polisen i en korrumperad stad.

Borde någon vara förvånad om en del av NHL-spelarna dopar sig? Nix. Inte ett dugg. Nämn vilken som helst professionell toppidrott där ingen dopar sig. Fotbollens Premier League, tennisens ATP–cirkus, den amerikanska fotbollens NFL. Obefintligt antidopningsarbete och alla eventuella dopningsfall sopas under mattan. Dålig marknadsföring, ser ni. Det betyder förstås inte att alla dopar sig, men något ruttet ägg finns det alltid.

Det riktigt skumma är att ingen av Laraques medspelare stöder honom, utan alla skyndar sig att avfärda hans påståenden. Det verkar riktigt suspekt. I Iltalehtis grej avfärdar Esa Tikkanen (järnkoll, jag är övertygad om det) och Jarkko Ruutu uppgifterna som helt otänkbara.

Allmänhetens uppfattning är att det bara är friidrottare, skidlöpare och cyklister som dopar sig. I verkligheten: det är de idrottsgrenarna som tar antidopningsarbetet på allvar. Tror ni att fler eller färre skulle åka dit för fortkörning ifall polisen slutade ordna razzior?

Det slitna motargumentet: en ishockey– eller fotbollsspelare har ingen nytta av dopning, för det är ett spel som baserar sig på skicklighet. Yeah, right. Vem kan bättre utnyttja sin skicklighet i den 90:e spelminuten, ifall den ena av två spelare går på bloddopning och amfetamin medan den andra springer med tungan hängande över bältet? Anabola steroider kan direkt inverka på egenskaper som styrka i närkamper och snabbhet på skridskorna.

Cykling, Doping, Dopning, Ishockey, NHL