Varje gång som HIFK spelar ishockey i Ishallen finns där tusentals åskådare som bara väntar på att få se slagsmål. Det skriver kollegan Mikko Marttinen i helgens Ilta-Sanomat. Ok. Kanske han har rätt. Men tillåt mig betvivla.
Det som inspirerat ärevördiga kollegan att ta till pennan är att bara ett tusental åskådare infann sig när bland annat Juha Haapoja boxades om den anrika EU-titeln i densamma Ishallen på Nordenskiöldsgatan i Helsingfors. Haapoja. EU-titel på spel. Och under samma boxningsgala: Eva Wahlström. Logiken: HIFK-fansen kunde gå på boxning i stället. Spola förspelet i form av ishockey och gå rakt på sak, liksom. Många tiotals ronder med hederliga smällar i huvudet är bättre än lite frökenaktig brottning på isen, menar kollegan.
Jag kan inte tala för någon annan, men då jag går på ishockey är det faktiskt inte i hopp om att få se slagsmål. Skickligt utförda, rena tacklingar är en fröjd att se, men slagsmål är väl inget att betala för att se? Kan väl ta popcornpåsen med och sätta sig vid kebabkiosken en fredagsnatt i så fall.
Det är sedan en annan sak att slagsmål ibland bryter ut under en ishockeymatch – och ibland känns det berättigat att någon som begått något svinaktigt på isen får stå till svars för det. Men till och med snacket om att skipa rättvisa på isen låter ihåligt – om det en gång är så viktigt att hålla ordning på isen genom att slänga handskarna, så varför blir det aldrig slagsmål i playoffs-matcher? För att insatserna är för höga för att ta onödiga utvisningar. Med andra ord: slagsmål behövs inte i ishockey, men spontana slagsmål bryter som vi sett under sommaren ut till och med i hinderlöpning. Showslagsmål á la Pasi Nielikäinen vill jag inte ens höra talas om.
En bidragande faktor till att det nu ska jestanemejas om ishockey och i synnerhet om HIFK med lite småkontroversiella nya tränaren Petri Matikainen är förstås att HIFK:s bortamatch mot KalPa slutade i slagsmål (kvällen innan såg vi HIFK:s Mikko Jokela hoppa på Tapparis Nestori Lähde). KalPa med svärmorsdrömmen Sami Kapanen: mediernas favorit. HIFK: mediernas favorithackkyckling. Vill inte ansluta mig till kören av självutnämnda moralpoliser, Jokelas reaktion på Lähdes tackling på Mikael Granlund hör till kategorin berättigade tillrättavisningar, men jag vill inte heller se att det i värsta AHL-stilen blir rutin att ett lag inleder ett slagsmål bara för att det irriterar att bli utspelade. Såsom HIFK i Kuopio.
Boxning då? Har aldrig insett grejen med boxning, riktigt. Lite artonhundratal över det. Räckte för mig att se en darrande Muhammad Ali tända OS-elden i Atlanta. Hederliga smällar i huvudet.
Prövade faktiskt på boxning och kickboxning när jag var tonåring. Insåg: en idrottsgren som går ut på att skada motståndaren passar inte mig. Minns (lyckligtvis) hur det ibland snurrade i skallen ännu flera timmar efter att jag gått hem från gymmet, efter några ronder med dessa hederliga smällar i huvudet. Dödade väl lika många miljoner hjärnceller som en rejäl fylla. Tur att jag fattade att lägga av i tid. Klarade av att ta en högskoleexamen, till och med.
Det här går redan in på ett sidospår, men först under de senaste åren har hjärnforskarna börjat inse hur mycket skada återkommande smällar förorsakar i de lilla gråa. Till och med fotbollsspelare som nickar bollen uppvisar mikroskopiska hjärnskador. I USA har undersökningar som visar på en större frekvens av Alzheimer och depression bland amerikanska fotbollsspelare väckt uppmärksamhet. Läs till exempel den här artikeln: http://topics.nytimes.com/top/reference/timestopics/subjects/f/football/head_injuries/index.html Är det någon som undrat varför självmordsvågen bland före detta NHL-spelare drabbat enkom hockeyspelare som profilerat sig som slagsbultar?
Så varför finns ens en sådan fornlämning som boxning kvar? Visst, håller med om att det är kul med finlandssvensken Robert Helenius i världstoppen i tungvikt – och jag såg hans senaste matcher. Men för min del kunde hela sporten, åtminstone i dess proffsformat läggas ned. I Sverige råder det fortfarande förbud på proffsboxning, men – det här är så dubbelmoraliskt att det bara kan vara frågan om Sverige – är det fritt fram för de ännu värre fullkontaktsgalorna. Inte för att det är min sak om folk vill puckla på varandra. Jag är för ett fritt samhälle.
Mångkunniga journalisten Marcus Lindqvist har tillbringat största delen av sin fritid under de senaste femton åren med att träna och tävla i cykling och triathlon samt entusiastiskt följa ishockey,cykling,basket och annan idrott. Som aktiv idrottare samt som journalist med utrikesnyheter,ekonomi och sport som specialområden förhåller sig skribenten extremt kritiskt till sportklicheer och dumma bortförklaringar.