Höghöjdsläger

Förra året utförde internationella antidopningsbyrån Wada 277 928 dopningstest. Av dem ledde endast 68 till positiva epo-fall. Sextioåtta. Det är 0,024 procent.
Tro inte att det innebär att epo-läkemedel inte används inom toppidrotten. Tillfört epo och motsvarande preparat som stimulerar bildningen av röda blodkroppar är det effektivaste sättet att förhöja sin prestationsnivå i uthållighetsgrenar som simning och cykling.
Dessutom finns det starka indikationer på att epo används flitigt inom fotboll och ishockey, där blodproverna är obefintliga. Epo förbättrar syrekapaciteten med 10 procent. Inte så illa i distanslöpning, men inte heller fel att ha under tilläggsminuterna i en fotbollsmatch.
Det bästa sättet att avslöja tillfört epo är med en kombination av urinprover och blodprover, men färre än en tiondel av alla dopningstester som utförs i världen är kombinerade med blodprover. I fotboll och tennis utförs inte blodprover i praktiken alls.
Sedan epo-testerna infördes har antidopningsexperter misstänkt att blodtransfusioner blivit vanligare. Den klassiska metoden som Kaarlo Maaninka & Co använde för att löpa Finland på världskartan på 1970-talet (då var det inte förbjudet).
Blodtransfusioner går inte att upptäcka genom direkta metoder. Det går att ana sig till sanningen genom att analysera antalet nya röda blodkroppar, retikulocyter, i förhållande till gamla röda blodkroppar. Om en person tankar nytt blod leder det vanligen till att antalet retikulocyter minskar i förhållande, för det finns plötsligt ett överskott av blod.
Å andra sidan, ett tillskott av epo leder till att antalet retikulocyter ökar, då kroppen snabbt börjar producera mera röda blodkroppar. Men att räkna retikulocyter räcker inte som kallt bevis för att fälla någon för dopning, de invidiuella variationerna är så stora. Dessutom kan retikulocyterna öka också av andra orsaker, blodförlust, höghöjdsträning, med mera.
Antidopningstestarna är alltid lite på efterkälken, för läkemedelsfirmorna hittar ständigt på nya blodpreparat. Inte för att dopa idrottare, utan för att det i vårt moderna välfärdssamhälle finns miljoner som lider av nedsatt njurfunktion och att epo-läkemedel därför är en mångmiljardbusiness.
Lösningen är indirekta metoder. Som det biologiska pass som införts i cykelsporten.
Internationella cykelunionens forskare har kommit fram till att nästan 12 procent av proffscyklisterna hade onormalt höga retikulocytvärden, vilket indikerar, men inte bevisar, epo-användning, år 2001 – innan epo-testet infördes 2002. Efter det föll andelen med onormalt höga retikulocytvärden till 2 procent år 2003 och till 0,5 procent år 2007.
Samtidigt ökade dock andelen proffscyklister med onormalt låga retikulocytvärden, vilket indikerar blodtransfusioner, till 9 procent 2003.
Men: efter att det biologiska passet infördes 2008 har de abnormala retikulocytvärdena minskat. Mindre än 2 procent visade onormalt låga retikulocytvärden 2010, medan färre än en halv procent hade höga retikulocytvärden.
Det biologiska passet grundar sig på att antidopningsmyndigheterna följer idrottarens blodvärden och märker oförklarliga svängningar i blodvärdena. Än så länge kan det biologiska passet inte leda till avstängningar, bara till det att antidopningsmyndigheterna vet att testa dem som verkar ha suspekta blodvärden oftare. Redan nu har flera framstående proffscyklister blivit avstängda på basis av oförklarliga svängningar i blodvärdena, bland dem italienaren Franco Pellizotti.
Indirekta dopningstest är det som gäller i framtiden. Men, säger cynikern, det är en tidsfråga innan elitidrottarna lär sig maskera sina blodvärden så de ser normala ut – om inte de redan gjort det.

Cykling, Doping, Dopning